Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Kristian, Krister

Netflix blåser biopubliken på storfilmen Roma

Jon Asp: Ett helgerån mot biografkulturen

I september vann Gravity-regissören Alfonso Cuaróns mexikanska familjedrama Roma guldlejonet i Venedig. Streamingjätten Netflix lade snabbt beslag på visningsrättigheterna, vilket gör att endast en begränsad festivalpublik kommer kunna se filmen i biograf innan den blir tillgänglig online i början av december. För dem som följt filmmediets fönsterpolitik de senaste åren – digitala jättar mot analoga dinosaurier i festivalvärlden – tycks förloppet helt enligt spelplanen. Klart är att streamingkanalerna kommer fortsätta sno andelar från parnassen så länge det finns innehåll att vinna och prestige att tjäna. Mindre troligt är att Netflix i någon betydande grad kommer bidra kreativt – odla nya talanger eller ens befintliga förmågor.

Roma är ett talande exempel, ett drama som går upp direkt i hemmets skärmar men som fullständigt andas biografens storskalighet. Det svartvita fotot tillhör filmens givna förtjänster, i överväldigande men inte över­estetiserad bredbild (65 mm). Regissören har själv fotat, med en osviklig förmåga att kombinera närbilder med större utsnitt, små detaljer med långa åkningar. Scenografin är lika minnesvärd – alltsammans som gjort för att upplevas i stor sal.

Ironin blir inte mindre, men avgjort mer symbolisk, av att Roma fullständigt badar i filmnostalgi: rollkaraktärer som springer på biograf vid första lediga stund; bilder på vackra exteriörer och inifrån salongen, till exempel den flera minuter långa epilogen från Sergio Leones För en handfull dollar – i panorama.

Roma är en film som hyllar filmkonsten – och snart ett Netflix-drama för hemmapubliken att konsumera, kanske dela upp i två eller tre delar.

Inte det sämsta ändå, kan man tycka, med global simultanpremiär ett par månader efter guldlejonet i Venedig. Men likafullt ett helgerån mot biografkulturen.

Följ ämnen i artikeln