”Nobelkommittén känns som konstgjord andning”
Svenska Akademien har i samråd med Nobelkommittén beslutat att tillsätta en Nobelkommitté som ska förbereda 2019 och 2020 års Nobelpris. Fem är akademiledamöter: Horace Engdahl, Kristina Lugn, Anders Olsson, Jesper Svenbro och Per Wästberg. Fem är externa: Mikaela Blomqvist, Rebecka Kärde, Kristoffer Leandoer, Henrik Petersen och Gun-Britt Sundström.
Med denna kritvita, manligt dominerade skara kan man säga att Akademien struntar i representativitetsnormen. Att vara okänslig för omvärldens påtryckningar kan vara både en svaghet och en stryka. Det är en svaghet om man gör fotboja av sin egen dygd. Det är en styrka om man argumenterar för att det är skillnad på livserfarenheter och sakkunskaper.
Frågan är då vad dessa externa experter – som jag var för sig håller högt – kan bidra med som Akademien inte redan kan. Har de den utblick som krävs för att sila fram vilka som ska ha världens finaste litteraturpris?
Kristoffer Leandoer är en extrem läsare med vida utblick. De andra besitter också omfattande sakkunskaper. (Stolt vill jag påminna att Aftonbladet Kulturs läsare känner Mikaela Blomqvists bildade och sakligt omdömesgilla penna.) Men har dessa fem verkligen reellt annorlunda kompetenser som kompletterar det de redan kan i Akademien?
Akademien har redan en stab med läsare för alla kandidater på den korta listan. Och det är inte heller Akademiens litterära omdöme som är ifrågasatt, det är annat.
En annan lösning hade varit att sätta ihop grupper om fem litteraturexperter för varje världsdel. De skulle i sin tur ha till uppgift att samarbeta med universitet och kulturinstitutioner världen över. Det skulle ge Akademien ett kompetent och slitstarkt nätverk över lång tid.
Fem + fem + 13 ledamöter ger sammanlagt 23 personer. Det är extremt mycket folk, som ska pejla stämningarna i rummet. Alla som någon gång suttit i en jury vet hur gräsligt det kan vara om man inte känner varandra. Man måste ha så pass lång historia ihop, att man inte behöver tassa på tå. Konstruktionen är upplagd för kompromisskandidater – om inte kommittéarbetet är en audition för medlemskap i Akademien, som Kärde oblygt hoppas på (DN 19 nov). I så fall kan man fundera över hur självständiga de externa rekryterna kommer vara.
I själva verket är det här inte en lösning på någonting. Det är en formell bugning till Lars Heikensten och Nobelstiftelsen, som helst vill rycka ifrån dem priset. De aderton visar prov på öppenhet, samtidigt som de behåller makten.
Det känns som konstgjord andning. De försöker ytrenovera ett hus som knakar i fogarna i stället för att riva alltihop och bygga nytt från grunden.