Svälten som fortfarande är storpolitik
Anne Applebaum pepprar sin skildring av Ukrainas hungersnöd med politisk agitation och rent klassförakt
”Kära farbror!
Vi har inget bröd och ingenting att äta. Mina föräldrar är utmattade av hunger, de har lagt sig ner och reser sig inte upp. Min mamma har blivit blind av hungern och ser ingenting, jag har burit ut henne. Jag vill väldigt gärna ha bröd. Ta mig till Charkiv, farbror, hem till dig, för jag kommer att dö av hunger. Ta mig, jag är liten och vill leva, här kommer jag att dö, för alla dör …”
Den tioåriga flickan Choma Rjabokon från Poltavaregionen våren 1933 överlevde inte. Kanske var hon en av alla dem som försökte ta sig från en svältande landsbygd men förbjöds inresa till städer och korsa gränser.
Anne Applebaums tegelsten om den stora svälten i Ukraina 1932–34, numera benämnd ”Holodomor”, bygger på närbilder från den ödesdigra hungersnöd som blev följden av Stalins tvångskollektivisering av det sovjetiska jordbruket i samband med första femårsplanens våldsamma industrialisering från 1929.
Där tsardömets bondebefolkningar under bolsjevikernas slagord ”jord, fred och bröd” erövrat jord under revolutionen 1917–18 försökte sovjetledningen tio år senare ta kontroll över landsbygden genom att avskaffa privata jordbruk, tvinga in bönderna i kolchoser och ”förinta kulakerna som klass”. Det senare syftade formellt på profiterande rikebönder men kom att bli ett politiskt slagord riktat mot alla bönder som motsatte sig kollektiviseringen.
Bakgrunden var sammanbrotten för livsmedelsförsörjningen under världskrig, revolution och inbördeskrig i såväl det ryska tsardömet som under den nya sovjetmakten. Tsartidens krigshushållning och bolsjevikrevolutionens inledande krigskommunism hade helt enkelt militärt rekvirerat jordbrukets överskott för städernas och krigsmaktens försörjning, med sjunkande avkastning som följd.
Med Lenins så kallade NEP – Nya ekonomiska politiken – från 1921 infördes i stället marknadsrelationer i handel med livsmedel för att öka utbudet, med inledande framgång. Men i avsaknad av tillräckligt med industrivaror tenderade rubeln att bli till värdelösa papperslappar. Produktiviteten i jordbruket stagnerade, ny hungeroro blev följden.
Det var först i slutet av 1960-talet som uppgifter försiktigt började sippra fram och dissidenter i Ukraina några år senare publicerade berättelser om svälten.
Efter interna strider i kommunistpartiet mobiliserade Stalin sovjetstaten för den gigantiska industrialisering där kontrollen av jordbrukets resurser utgjorde förutsättningen. Tjugofem miljoner enskilda bondehushåll kollektiviserades under de följande åren, inledningsvis med dramatisk sjunkande avkastning när miljontals bönder slets upp från sin jord eller deporterades, kreatur slaktades ned och mark lades obrukad. Följden blev hunger.
Vidden av katastrofen 1932–34 låg länge höljd i dunkel och tystades ned av de sovjetiska myndigheterna. Det var först i slutet av 1960-talet som uppgifter försiktigt började sippra fram och dissidenter i Ukraina några år senare publicerade berättelser om svälten.
I 1930-talets motsättningar mellan fascism och Sovjets allians med västmakterna kom intresset för den stora svälten att odlas på den fascistiska eller åtminstone antisovjetiska sidan.
I väst hade diplomatpost från Sovjet tidigt innehållit uppgifter om svälten och nyhetsartiklar publicerats i både Europa och USA. Men svältens omfattning var oklar och hade svårt att konkurrera med nyheter om den väldiga sovjetiska industrialiseringen under första femårsplanen.
I 1930-talets motsättningar mellan fascism och Sovjets allians med västmakterna kom intresset för den stora svälten att odlas på den fascistiska eller åtminstone antisovjetiska sidan.
Under kalla kriget kom svälten på motsvarande sätt att länge tillhöra västsidans politiska hökar. Men med 1970-talet utvecklade också vetenskapliga institut i USA och Kanada forskningsfokus på den stora svälten med insamling av källmaterial som brev, dagböcker och livsberättelser.
Till skillnad från Conquests ord om svälten som ”Stalins krig mot bönderna”, lyder Applebaums underrubrik: ”Stalins krig mot Ukraina”.
Den ohyggliga omfattningen av katastrofen och dess offer nådde i mitten av 1980-talet utanför exilmiljöerna genom film och litteratur. Historikern Robert Conquest, känd för sitt banbrytande verk om Stalinterrorn, publicerade den lika uppmärksammade ”Harvest of sorrow” 1986.
Conquest tvekade inte att kalla Stalins politik för ”terrorhunger” i syfte att knäcka böndernas motstånd mot kollektiviseringen. Men stod inte oemotsagd. Applebaum skildrar de akademiska tolkningsstriderna kring svältens orsaker, syften och innebörder. Och beslutade sig för att vända de diskussionerna ryggen.
Till skillnad från Conquests ord om svälten som ”Stalins krig mot bönderna”, lyder Applebaums underrubrik: ”Stalins krig mot Ukraina”. Kring den skillnaden har en politisk historiestrid utvecklats sedan Sovjetunionens upplösning och Ukrainas självständighet på 1990-talet för att accelerera i samband med den ”orangea revolutionen” 2005 och Maidanupproret 2014 tillsammans med den ryska annekteringen av Krim och separatismen i östra Ukraina.
Till försvaret av Ukraina och utveckling av en stark ukrainsk nationell identitet har hört en nationell historieskrivning. I denna lyfts Ukrainas sekellånga kamp för självständighet mot Ryssland fram. Här kommer Holodomor in med tolkningen att det var Stalins storryska syfte att med hjälp av terrorsvält genom folkmord krossa den ukrainska nationen. Det är i denna tolkningsriktning Applebaum skriver in sig.
Nej, medger hon, det var kanske inte folkmord enligt den juridiska FN-formalians bokstav, men FN-konventionen om folkmord 1948 avsnördes efter sovjetiska påtryckningar för att just undvika inkludering av svälten, menar Applebaum. Enligt den ursprungliga intentionen vore det självklart, understryker hon, att betrakta Holodomor som avsiktligt försök att mörda ukrainare och krossa Ukrainas nationella rörelse.
Den tolkningen har bestridits av många erkända experter på sovjethistoria som i stället talat om criminal neglect, kriminell försummelse, och även ”brott mot mänskligheten” då de inte funnit stöd för att Stalin och det sovjetiska ledarskapet medvetet riktade svälten som vapen mot just Ukrainas nationella existens.
De ledande forskarna Robert Davies och Stephen Wheatcroft som 2004 publicerade den dittills mest vederhäftiga studien av svälten visade att mellan 5,5 och 6,5 miljoner människor omkom under svältperioden varav omkring fyra miljoner i Ukraina, de övriga i ryska och andra områden.
Utan att nedtona ansvaret för förbrytelsen hävdar Davies och Wheatcroft, Stephen Kotkin, Sheila Fitzpatrick med flera liknande tolkningar medan Timothy Snyder, författare till den omtalade ”Bloodlands”, och andra pekar på just Ukrainas särställning.
Men här finns också en undervegetation som Applebaum knappt berör. Ukrainsk nationalistisk extremhöger har länge krävt att just Israel ska erkänna Holodomor i paritet med Holocaust.
Om det i vetenskapssamhället råder oenighet om Holodomor hör berättelsen i dag till ukrainsk nationell historieskrivning och nationell identitet. Internationellt har frågan blivit storpolitik när ukrainska regeringar verkar för erkännande av folkmordet medan inte minst rysk utrikespolitik talar om ”humanitär katastrof” som oavsiktlig följd av missväxt, kollektivisering och rekvisitionspolitik.
När Ukrainas president Volodomyr Zelensky förra året tog upp frågan med Benjamin Netanyahu tolkades israelisk tvekan som resultat av ryska påtryckningar.
Men här finns också en undervegetation som Applebaum knappt berör. Ukrainsk nationalistisk extremhöger har länge krävt att just Israel ska erkänna Holodomor i paritet med Holocaust. Orsak? Några av sovjetledarna, däribland den ansvarige för Ukraina, Lazar Kaganovitj, var judar varför ”judarna” i en antisemitisk världsbild tillhörde förövarna av brotten mot Ukraina, något Israel som ”judisk stat” nu skulle bära särskilt ansvar för.
Applebaum undviker att gå djupare in på antisemitism och fascism i ukrainska nationella rörelser, kanske för att hennes mission alltsedan böckerna om Gulag och Kalla kriget varit att inte lämna sten på sten i raseringen av kommunistisk minneskultur.
Hon demonstrerar samtidigt en tilltagande vurm för nationalistiska föreställningar om vikten av gemensam nationell identitet och rotfasthet
Och ”Röd hungersnöd” är pepprad med agitation mot kommunism, socialism och marxism i stort och smått, ibland med ganska banalt klassförakt mot bolsjevikiska oduglingar som aldrig ”åstadkommit något särskilt i livet”, inte lyckats tjäna pengar på annat än illegala tidningar och var ”besatta av mat”.
Hon demonstrerar samtidigt en tilltagande vurm för nationalistiska föreställningar om vikten av gemensam nationell identitet och rotfasthet kontra många ukrainares ”förvirrade lojaliteter”. ”Nationalism är precis vad Ukraina behöver”, som hon uttryckte sig kring Maidanupproret 2014 (The New Republic, maj 2014).
Hennes bok utgör emellertid inte bara en journalistiskt välskriven och upprörande närbild av svältkatastrofen i Ukraina och den stalinistiska brutaliteten inför offrens vanmakt. Den utmanar etablerad forskning på gott och ont och ger samtidigt inblick i konstruktionen av Ukrainas nya nationalmedvetande.
Nestorn inom forskning om Sovjets ekonomiska utveckling Alec Nove beklagade en gång att hans torra siffror inte kunde levandegöra verkligheten med hopp om att någon med större litterär talang i framtiden skulle lyckas bättre. Om Anne Applebaum var svaret får vi låta vara osagt.