Befrielsen i att inte vara tillräckligt bra
Efter 25 år insåg Ian Sansom att han aldrig skulle bli någon Auden
Älskar ni likt mig självömkan och misslyckande ska ni läsa den brittiske författaren och skribenten Ian Sansoms September 1, 1939.
Den handlar, precis som titeln skvallrar om, om W. H. Audens mest kända dikt, den med strofen ”We must love one another or die”.
Ian Sansom inleder med att berätta att boken tagit honom hela tjugofem år att skriva. I början använde han mjuka plastdisketter, nu kör han Mac AirBook. När han började hade han hela livet framför sig, nu är han en liten rund man med knappt något av värde kvar. Han har insett att han aldrig kommer att bli en Auden. Eller sälja några böcker.
Den brittiska kanon består av endast 0,5 procent av alla böcker som publiceras. Ian Sansom menar att han tillhör de andra 99,5 procenten. Han tillhör the Great Unread. Som hamnar i the Slaughterhouse of Literature.
Tills nu. Då en annan failure-fetischistisk människa läst hans bok. Det vill säga jag.
Något som Sansom kom fram till under de tjugofem åren av att misslyckas med att skriva en bok om Audens dikt var att ens talang inte nödvändigtvis vare sig tilltar eller utvecklas med tiden, ens eventuella unika förmågor upptäcks troligen aldrig av någon annan. Det enda som händer är förmodligen att man misslyckas. Väldigt många människor är bra mer begåvade än man själv.
För Sansom handlar skrivandet inte om att hitta sig själv och sina fallenheter (för vem bryr sig?), utan snarare om att upptäcka vem han INTE är och vad han är oförmögen till.
Sansom var den första i hans släkt som pluggade på universitetet. Mycket vanligt i den här typen av anti-hero-berättelser. Lika lite som hans familj under hans uppväxt brydde sig om poesi bryr de sig nu.
Att bege sig till universitetet var som att åka till New York, det kändes på samma gång som om han inte var där och som om han varit där i hela sitt liv. Främmande och hemma.
För mig gäller det motsatta, jag är den första i min familj som INTE pluggade på universitetet. Alla i min släkt är högutbildade, och hade jag inte överlämnat mig till djävulen, förlåt musiken och litteraturen, så hade jag kunnat skryta med en titel med prefixet ”civil-” och vältrat mig i villor och sommarhus och båtar.
Jag har lyckats med konststycket att göra en omvänd klassresa och sannolikheten att jag som femtiobastare med högst sviktande hälsa någonsin skulle kunna ta mig någonstans är lika liten som att vi får någon vinter.
Men jag är fri. För jag som slipper bry mig om värdelösa och sjukt trista saker som investeringar, renoveringar och fuktskador har dragit vinstlotten.
Jag kan syssla med det enda som betyder något – kultur och litteratur – och på arbetstid läsa böcker om Audens poesi.