Biblioteken behöver resurser
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-06-18 | Publicerad 2015-06-16
– inte medvetna missförstånd, skriver Alle Eriksson
Det är märkligt att vuxna människor tror att alternativet till tystnad är hot, våld och trakasserier. Som att om biblioteken inte får vara rum där en kan höra en knappnål falla så kommer de urarta till något liknande ett lekland fyllt av kriminella dagdrivare. Det är en enkel retorik som sväljs utan reflektion, men som är lika världsfrånvänd som att högt uppsatta bibliotekschefer skulle tycka att hot och våld inte är något att bry sig om.
Debatten vill påskina att detta är något nytt. Men stökighet på biblioteken har varit en verklighet sedan folkbibliotekens begynnelse. Arbetet att få alla besökare att samsas och ta del av utrymmet har sedan dess varit en av de stora utmaningarna för folkbiblioteken. Och en viktig sådan.
Ända sedan folkbibliotekens tidiga historia har biblioteken rymt mer än enbart volymer av tysta böcker. De har rymt körverksamhet, föreläsningsserier och varit mötesplatser, detta ord som tydligen är så förhatligt. Det exempelvis Jenny Lindh och Malte Persson påstår, att folkbibliotekens unika selling point alltid har varit tystnad, är med andra ord historierevisionism. Det är ju förstås inget nytt för högern. Det som har varit och som fortfarande är folkbibliotekens styrka, mål och mening är i stället att verka läsfrämjande, bildande och att göra det kulturella kapitalet tillgängligt för alla oavsett bakgrund, ålder eller klass.
Är det tyst när Kista Galaxy fyller Husby bibliotek med läxläsande ungdomar för att hjälpa dem med studierna? Är det tyst när Svenska med baby intar Farsta bibliotek för att ta ett steg mot att bryta segregering? Är det tyst när ungdomsbiblioteket PUNKTmedis gör sin talkshow P.S. där ungdomar får möta förebilder och idoler i lustfyllda samtal om litteratur? Nej. Men det är exempel på bibliotek som tar sitt uppdrag om att vara en plats för bildning och läsfrämjande på allvar.
Det fantastiska med bibliotek, som många – medvetet eller omedvetet – verkar missa i den här debatten är att samtidigt som aktiviteter kan pågå på en plats i biblioteket kan det vara helt tyst på en annan i samma bibliotek. Är biblioteket för litet så kan en trösta sig med det faktum att det finns 40 bibliotek att välja på i Stockholm och att de flesta aktiviteter är begränsade till ungefär en timme vardera.
Ett av mina absolut bästa ögonblick som bibliotekarie var när jag fick leda en talkshow i ett fullsatt Tensta bibliotek. Gäst var Athena Farrokhzad och när det var dags för frågor räcker en kille i 14-års ålder upp handen och frågade: "Har poesin förändrat ditt liv?" Det var en sådan där kväll när ingen vill gå hem, utan i stället stanna och prata om litteraturen och dess kraft hela kvällen. Ska inte biblioteket vara en plats för sådana samtal så säg.
Jag finner det också oerhört intressant att de högerstyrda ledarsidorna inte så mycket som andas något om resurser. Sedan 2005 har antalet öppettimmar ökat med totalt 11 procent för Stockholms stadsbiblioteks 40 bibliotek. Samtidigt har lönepåslagen i budget ökat med noll procent sedan 2002. Noll. Antalet anställda är detsamma i dag som 2002. Den matematiken är enkel att göra, det går inte ihop. I Sverige i dag läggs bibliotek ned för att kommuner anser att det inte finns utrymme i budgeten att ha kvar dem. Det om något är att devalvera värdet av biblioteken, både som plats att upptäcka läsning, men också som demokratisk kraft.
Bibliotek är i dag kanske det mest demokratiska vi har i samhället. I stället för att påstå att biblioteken själva devalverar sitt värde borde kängan ges till de som ska ha den. När det gäller just Stockholm är det ansvariga politiker som, samtidigt som de talar vackert om behovet av tillgängliga bibliotek, slår undan benen på personal och högsta chefer. I stället för att göra det till en sport inom högerkretsar att håna Katti Hoflin, kanske ni borde titta på hur folkpartisten Madeleine Sjöstedt, kulturborgarråd under åren 2006-2014, gett biblioteken ett omöjligt uppdrag. Där satsningar som gör utmärkta pressmeddelanden ges med ena handen samtidigt krävs in som besparingar med den andra.
Resultatet blir ett ekonomiskt nollsummespel som driver biblioteken till bristningsgränsen. Kostnaderna för inringda vikarier från bemanningsföretaget Uniflex skjuter i höjden samtidigt som pensionsavgångar inte ersätts och nyinrättade tjänster är ord som knappt finns i organisationens vokabulär. För mig är det självklart att en politisk och medmänsklig strävan torde vara att ha tillräckligt med personal för att kunna nå de mål en satt upp och att den personal som finns ska hålla så länge som möjligt i stället för att behöva bli sjukskriven på grund av arbetsbelastningen.
När det folkpartistiska skrytbygget Kista bibliotek nyinvigdes stod det snabbt klart att personalantalet som ansetts behövas var grovt felräknat. I början var det på fullaste allvar planerat att två personer skulle bemanna biblioteket vid stängning. Två personer på 2400 kvadratmeter, en yta lika stor som 9 tennisplaner. Stockholms andra största bibliotek, både till yta och besöksmässigt skulle alltså få klara sig på mindre än 10 tjänster. Detta kan jämföras med stadens tredje största bibliotek på Medborgarplatsen som har närmare det tredubbla, men som också är underbemannat. Biblioteket i Kista är i sig fantastiskt. Modernt och tillgängligt med stora möjligheter till skapande, tillgång till studierum, grupprum och litteratur. Men den personal som ska få det att gå runt har inte getts tillräckliga resurser och är snart ett år efter invigningen slutkörd.
Ska vi få bukt med att en del, vuxna som unga, stökar och stör på biblioteket behövs helt enkelt mer resurser så att biblioteken på riktigt kan jobba med dessa besökare, få dem att använda biblioteket i stället för att förstöra det. Biblioteken behöver ha tillräckligt med personal för att täcka upp situationer som är på väg att urarta. Biblioteken måste ha tillräckliga resurser för att kunna fortsätta vara en relevant och stark samhällsaktör.
Den här debatten skulle kunna ha utkrävt något från ansvariga politiker men i stället blev den en tävling i antal medvetna missförstånd och hån mot biblioteken. Att påstå att Katti Hoflin, bibliotekspersonal och den alltid ansatta "kultureliten" skulle vurma för våld på biblioteken är ju enbart att göra sig själv dummare än en är. Vem vinner på det? Inte biblioteken eller biblioteksbesökarna i alla fall.
Alle Eriksson