Poeten Jila Mossaed ny ledamot i Akademien
Läs Aftonbladets motivering till litteraturpriset 2015
Nyss kom beskedet att Eric M Runesson, jurist, samt Jila Mossaed väljs in i Svenska Akademien. Mossaed tilldelades Aftonbladets litteraturpris 2015. Såhär motiverade juryn priset:
Att läsa Jila Mossaeds poesi är att kliva in i en melankolisk och intim sfär, där existentiella och politiska bråddjup öppnar sig. En både förtrolig och saklig ton präglar dikterna, som till lika delar ägnar sig åt ett tungt minnesarbete och en orientering i ett svårfångat nu.
Exilens särskilda erfarenhet och identitet – med sin svårläkta saknad, sitt dubbla främlingskap i det nya och i det lämnade, sina våldsamma kompromisser och sitt byte av språk – går som en hårt spänd tråd genom Mossaeds svenskspråkiga diktning. En förlust, som på samma gång är början för dikten, dess födelse och klangbotten.
Det är en poesi som tematiserar munnen som form. Ibland behöver den spotta fram orden. Ibland sjunga dem. Det pågår ett laddat drama där emellan: Hur kan man uttrycka det som gör mest ont? Hur uttrycker man det på ett nytt, främmande, språk?
Dikterna är dovt stillsamma. Korta rader av exakt utmejslade bilder och genomborrande metaforer skapar förtätade berättelser. Detta berättande drag gör Mossaeds dikter enkla att läsa, men svåra att bli färdiga med. Gång på gång växlar dikterna medvetandeplan, utan att darra det minsta på sin säkra, lyriska röst. Dröm och myt, då och nu, individuell och kollektiv erfarenhet är företeelser som alla tillskrivs stor vikt hos Jila Mossaed, i en sorts poesins speciella samtidighet.
Mossaeds författarskap på svenska inleddes 1997 med Månen och den eviga kon, och rymmer hittills sex diktsamlingar. Sedan tidigare har hon även ett betydande författarskap på persiska, som omfattar både diktsamlingar och romaner.
Den senaste samlingen, Jag föder rådjuret, kantas av en spegelram. Diktjaget slår sig ner framför bilden av sig själv och pressar sig att berätta. ”Jag vill bli förhörd”, står det. Och när dikten svarar sin egen uppfordran sker det genom en omsorgsfull vridning mellan olika utblickar för att försöka fånga den enskildes historia, som alltid också är omvärldens.
Minnen från ett lämnat hemland, från resor där mänskliga tragedier pågår alltjämt, ställs intill drömmar om trädgårdar där bullret från vapenfabriker tar sig in. Spegeln medför också självrannsakan. När diktjaget vecklar ut sig i ett ”vi”, är det i en anklagelseakt – ”vi” är de som gemensamt låter katastroferna och krigen, ske och pågå.
Men här förekommer också ett mer tröstande slags vemod. ”Med tidens ömhet / drogs taggen ut”, står det på ett ställe, och med poesins kraft föreställs något annat: ”Vill vara fri / liksom gräset / Gräset som suger i sig / markens vätska / länge i tystnad / och avstår att ha starka rötter någonstans / avstår att fästa sig / Skölj bort mig i vinden”.
Med ”Jag föder rådjuret” tar ett omfattande och moget författarskap ännu ett stort kliv. In i både djupare mörker och mot ännu större klarhet, både närmare det brutalt dagspolitiska och det lyriskt sköna. Jag föder rådjuret är en månljusbelyst samling, som får sin författare att med allt större självklarhet framstå som en av de mest egensinniga och omistliga svenskspråkiga poeterna i dag.