Litteratur är inte glosor, det ska LEVA!
Allt är bättre än att skriva tråkigt
Första gången jag klev in på förlaget på Riddarholmen var jag livrädd, så pass livrädd att jag var inställd på att säga ja till allt de föreslog. Vilket jag också gjorde. För att inte vara till besvär, för att de inte skulle rycka bokkontraktet ur mina händer, och av den mycket mer rimliga anledningen att de är professionella och kunniga. Det enda jag kan är att skriva, och det hade jag redan gjort. Resten – omslag, baksidestext, porträttbilder – överlät jag gladeligen åt dem.
Men ibland skaver det, som Linda Skugge beskriver i Expressen (22/10). Hon berättar att hon alltid försöker få in ordet ”näpen” i en bok, men att ängsliga redaktörer hellre vill ha det mer konventionella ”söt”. Även om söt glider ner lättare, är inte näpen … roligare?
Själv slutar jag aldrig gräma mig över att en redaktör på denna tidning övertygade mig om att byta ut ”Södra Latin-ungar” mot ”hipsters” i en text om Rebecca & Fiona. Visst är Södra Latin en exkluderande referens, men den är mycket mer talande för de som beskrivs, det hänger ihop med identitet och stil på ett mer träffsäkert sätt än det utslitna och mjäkiga ”hipsters”. Ni som inte vet vad Södra Latin är får väl googla. Borde jag ha sagt.
Förlagens redaktörer har i uppgift att rensa, styra upp, upptäcka upprepningar. Jag har ju bara haft en enda – men han är en trollkarl. Han har koll på att jag sextio sidor tidigare faktiskt beskrev en karaktär som mörkhårig, men här är hon blond.
Bortom sådant öppnar ett mycket större, osäkrare landskap upp sig. Jag får tillbaka ett manus fullt av röda streck och anteckningar i marginalen. ”Nödvändigt?” eller ”Inkonsekvent”, kan det stå. Förlagen är inga diktatorer, det är upp till mig om jag vill göra ändringarna, men rekommendationen finns tydligt understruken. Frågan som författare är: Vill jag det? Kanske är det just inkonsekvent jag vill vara. Irrande planlös, men levande!
Jag har suttit på ändlösa så kallade ”textsamtal”, vilket är skrivskolornas lungor och hjärta, där eleverna samlas i en liten grupp och dissekerar vad man nu har lyckats få ur sig sen förra veckan. Samma tendens märks ofta där. Hänger texten ihop, är det här verkligen konsekvent genomfört?
Jag är fortfarande rädd när jag går ödesdigra promenader från Gamla Stan mot det gigantiska förlagshuset, men lite mer trygg i att det jag gillar ofta är det som gör texten bra. En uppmaning: Skit i att vara konsekvent! Lägg in en teaterdialog helt plötsligt, skriv en dikt mitt i den dramaturgiska kurvan. Det ironiska är ju att det ofta är böcker som vågar och riskerar som sedan uppskattas. Litteratur är inte glosor, det ska bara fucking LEVA!