Roande kungligheter
En pjäs om familjen Bernadottes musikaliska talanger.
Ingen svensk institution har väl uruppfört så mycket ny musikdramatik de senaste decennierna som Vadstena-akademien. Men det hindrar inte att de som vid sommarens första premiär också kan ägna sig åt något så otrendigt och föga tidsanpassat som ett kungligt divertissemang i 1800-talsinfattning.
Nils Spangenberg har roat sig med att sätta ihop en föreställning byggd på äldre generationer Bernadottes påfallande musikaliska begåvning och intresse. Före paus möter vi prinsessan Eugenie, prins Gustaf (han med Studentsången) och hovfröken Mathilda Bennet, när de samtalar och framför egna och andra verk i tidstypisk stil vid en soaré på Tullgarns slott. Tiden är 1840-tal. Både Gustaf, som dog helt ung, och Eugenie – syskon till den blivande Oscar II – hade avsevärd musikalisk talang, och deras verk representerar ett slags naiv men förfinad salongskultur, som visserligen är stendöd, men innehåller en ganska oemotståndlig tidsfärg.
Spangenberg har gått till verket med både kärlek och ironi, och kungligheternas i våra öron urfåniga sätt att tala, tänka och bete sig blir visserligen mycket roligt – många glada skratt i publiken – men utsätts aldrig för något nedsättande löje.
De tre sångarna Alexandra Büchel, Anastina Malm och Oskar Olofsson skapar ypperlig publikkontakt i Vadstenas pyttelilla gamla teater, som även den har intakt 1800-talsatmosfär.
Ivar Hallström var vän till kungafamiljen och en av få svenska operatonsättare av klass under 1800-talet. Hans melodiska begåvning skiner klart igenom i enaktaren Silverringen, som kungligheterna framför efter paus. Det är ett litet vimsigt stycke med den töntigast tänkbara handling, men mycket underhållande, när det gestaltas så här kärleksfullt pekoralistiskt.
