Vuxenattribut i barnbok inte så lyckat grepp
Numrerad upplaga av barnbok rimmar illa med levande fantasi
KONST Den där Justus (Libertad), en foliant (alltså i extrastort format), vackert formgiven (guldkant och svart), med kartongtjocka sidor, är en sorts barnbok. Eller om det är en artefakt. Barnböcker i numrerade bibliofilupplagor tillhör inte vanligheterna direkt - jag uppfattar den mest som en bokens motsvarighet till svindyra designleksaker som Kay Bojesens träapa.
Moa Bartling och Sebastian Bacigalupe står bakom Blundlund, som är både ett bolag för design och leksaker, och bokutgivning. Så det är väl en artefakt då, som innehåller en illustrerad berättelse. Illustrationerna är väldigt anslående, vilket förstärks av den myckna svärtan. Men berättelsen, som är en Alice i Underlandet-lik resa till den andra sidan - fantasisidan, det parallella universumet, drömmen - är stel och snårig och knappast givande för barn, om nu barn är målgruppen.
Den gränslösa fantasin, där tid och rum upphävs och skruvas runt sig själv, har länge haft sina kulturuttryck - surrealism och för den delen andra modernistiska -ismer, men också den gotiska romanen eller fabler och sagor. Men det är först närmare vår tid den knutits närmare och närmare ja, rent av begränsats till, barnkulturen.
Den där Justus och andra böcker i samma serie är möjligen ett rimligt försök att ta tillbaka lite av barnens revir. Men korsningen mellan fantasins levande glöd och den numrerade upplagan är för mycket. Kan man få bara den där apan, tack?