Socialdemokratins misslyckande
Brittiska valresultatet symptomatiskt för hela Europa
Vi kan strunta i alla subtila analyser av det brittiska valet och bara konstatera att utfallet blev en katastrof för Labour och att den katastrofen har bäring för hela Europa. Labours chockartade förlust är ett slutgiltigt bevis för att hela den europeiska arbetarrörelsen kapitalt har misslyckats.
Här har vi alltså en nation, Storbritannien, där ojämlikheten sedan finanskrisen exploderat, där en halv miljon barn lever i familjer som inte kan ge dem ordentligt med mat, där långt över tio miljoner britter inte har råd med ett ordentligt boende, där nya anställningsvillkor fört tillbaka arbetsmarknaden till förra sekelskiftet.
Ändå kan Labour inte vinna ett val! Varför? Kanske är det inte så konstigt, och i grunden har det inte ens med Skottland att göra.
När jag för en tid sedan tog mig igenom Labours valplattform fick jag onda aningar: Det centrala löftet är, hör och häpna: stabila statsfinanser. Krona för krona ska Labours små reformer finansieras.
Det är samma fälla som svensk socialdemokrati gick i under valrörelsen och som fick en vänstervind att mojna: Man ställer upp på en ekonomisk-politisk agenda som i grunden är oerhört borgerlig och i praktiken utesluter varje mer genomgripande reform som kan reparera välfärd och häva arbetslöshet.
Jodå, Miliband stod för en politik som skulle gjort det bättre för brittisk arbetar- och medelklass och befolkningen hade sluppit det enorma besparingsprogram som Cameron utlovat – men i grunden delar Tory och Labour samma ekonomiska åtstramningsdoktrin.
Så ser det ut över hela Europa. Hollande i Frankrike ansluter sig till samma doktrin. Och överallt ser vi att europeisk arbetarklass inte hittar något större hopp hos traditionell arbetarrörelse. Många har blivit likgiltiga medan andra lagt rösten på missnöjespartier som UKIP, Front National eller SD. Och medelklassen upplever nog ofta att Labour - eller vilket europeiskt arbetarrörelseparti som helst - bara är en litet sämre förvaltare av den förhärskande åtstramningspolitiken.
Europeisk arbetarrörelse har målats in i ett hörn av en ekonomisk agenda som omöjliggör progressiva reformer. Det är det. Det är vägs ände. Europeisk arbetarrörelse skulle behöva träffas och diskutera. Nu.
