Maffiabröder
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2016-01-25 | Publicerad 2016-01-22
Aleksej Sachnin och Per Leander om den ryska maktstriden bakom mordet Putin anklagas för
Snart tio år har gått sedan mordet på den ryske dissidenten Aleksandr Litvinenko, som förgiftades med polonium i London 2006. I tio år har misstankarna riktats mot Vladimir Putin och FSB, den ryska säkerhetspolis som Litvinenko själv hade arbetat för fram till slutet av 90-talet.
Nu har en brittisk utredning kommit fram till att FSB ”troligen” mördade Litvinenko, och att det ”troligen” skedde med Putins godkännande. Så egentligen inget nytt, och inte heller något konkret.
På många sätt var Litvinenko en spegelbild av Putin, inte bara i egenskap av gammal KGB/FSB-agent, utan också som protegé till oligarken Boris Berezovskij.
Aleksandr Litvinenko fick offentlig uppmärksamhet första gången 1998, då han i egenskap av överste i FSB – samma grad som Putin hade vid denna tid – höll en skandalomsusad presskonferens där han hävdade att han hade fått en order från en grupp högt uppsatta chefer inom FSB att mörda oligarken Boris Berezovskij. En order som han inte tänkte åtlyda, sa han, eftersom han var god vän med Berezovskij sedan länge.
Den korrupte Berezovskij var vid denna tid en av Rysslands mäktigaste män, och även en av de mest hatade. En symbol för den lilla grupp oligarker som gjorde enorma vinster på privatiseringarna efter Sovjets fall medan folket sjönk ner i fattigdom.
Utöver makten genom sitt medieimperium ingick ”Gudfadern” Berezovskij också i Jeltsins innersta krets, och hade en viktig politisk post som ordförande för ryska Säkerhetsrådet, det organ som samordnade de olika polisinstanserna.
Att det kunde finnas rivaliserande oligarker och grupperingar inom FSB som ville röja Berezovskij ur vägen var inte otroligt, men FSB-ledningen slog ifrån sig anklagelserna om mordplaner på oligarken. Litvinenko blev avskedad från FSB och flydde till Storbritannien.
Berezovskij själv var vid denna tid i full färd med att bana väg för en annan FSB-överste, Vladimir Putin, som Jeltsins efterträdare på presidentposten. Han var övertygad om att Putin skulle bli en stark ledare som kunde fortsätta att skydda oligarkernas ekonomiska intressen.
Putin var ingen outsider som han ibland framställs som, utan hade varit med från början i bygget av den nya kapitalistiska statsapparaten och hade i egenskap av Sankt Petersburgs vice borgmästare i början av 1990-talet hjälpt Berezovskijs att göra affärer där och få fart på karriären.
Samtidigt som Putins valkampanj drog i gång inträffade flera fruktansvärda explosioner i bostadshus i olika ryska städer, och över 300 människor dödades. Tjetjenska terrorister sades ligga bakom, och Putin utnyttjade händelserna till att mobilisera folket runt sig.
Från sin exil i London beskyllde Litvinenko FSB och Putin själv för att ligga bakom explosionerna i syfte att vinna röster. Om det stämmer, är det svårt att tänka sig att Berezovskij inte också var inblandad, i egenskap av ”valkampanjsledare”.
Strax efter att Putin kommit till makten hamnade han dock i onåd hos Berezovskij, då det stod klart att Putin inte tänkte lyda honom. ”Berezovskij skröt om att han kunde göra en apa till president, men det uppskattade inte apan”, för att citera den amerikanske Rysslandskännaren Mark Ames.
Snart levde också Berezovskij i politisk exil i London, där han tillsammans med Litvinenko tog upp kampen mot Putin genom att komma med ibland sakliga och ibland mindre sakliga avslöjanden och påståenden om den ryske presidenten.
Med tiden uppstod det också en konflikt mellan Litvinenko och Berezovskoij, och det har funnits teorier om att det i själva verket var Berezovskij som låg bakom mordet. Något som den ryska propagandan gärna framhäver.
Litvinenko blev även värvad som informatör till den brittiska säkerhetspolis MI6 och spanska polisen, och lämnade bland annat uppgifter om den ryska maffians kopplingar till ryska staten och dess aktiviteter utomlands, något som ledde till att han fick mäktiga fiender även inom den internationella organiserade brottsligheten.
Att Putinregimen såg Aleksandr Litvinenko som en landsförrädare råder det inga tvivel om. Men Litvinenko våndades också själv över tanken på att han lämnade statshemligheter till utländska makter, menar den ryska oppositionspolitikern Ilja Ponomarjov, som kände Litvinenko och i dag själv lever i exil i USA.
– Aleksandr rättfärdigade sin handling med att tänka på hur tyska antifascister under andra världskriget också samarbetade med andra länders regeringar i den gemensamma kampen mot Hitler”, säger Ponomarjov till oss.
Men när Litvinenko höll sin berömda presskonferens 1998 såg han sig inte som ”oppositionell”, utan som en representant för FSB och den ryska staten. I själva verket representerade han en mäktig grupp inom statsapparaten, som låg i strid med en annan ännu mäktigare grupp inom samma apparat.
Litvinenko blev ett offer – kanske inte i första hand för Putin – utan för det kriminella oligarkvälde som uppstod i Ryssland i början av 1990-talet, som han själv var med och skapade, och som råder än i dag. Ett system som binder samman oligarkerna, maffian och säkerhetspolisen. Och ett system där motspelarna är förvånansvärt lika varandra. Som rivaliserande bröder med samma gudfar.
Aleksej Sachnin
Per Leander