Kyligt familjehelvete
Seriesveriges feel bad-drottning levererar
Trots att Deras ryggar luktade så gott är en serieroman, är omslagsbilden ett fotograferat broderi i stället för en teckning. Nålens små, fina stygn, som en gravyrnål eller snarare en fin pensel – varje drag omgärdat av svärta.
Nej, så här brukar det inte vara.
Omslaget fascinerar mig, med sin dova färgskala, ryggarna, den ensamma gestalten i mitten som ligger i ett helt oskyddat sidoläge. Ett skäl att det fascinerar är också att ett nytt album av Åsa Grennvall är en händelse som det gäller att ta vara på, sakta komma i fas med.
”Seriesveriges feel-bad-drottning” kallas Grennvall när förlaget Syster, som hon själv driver tillsammans med bland andra Sofia Olsson, lanserar den nya serieromanen. Och kanske är det så: få har som Grennvall skildrat ångest och ensamhet, som i albumen Det känns som hundra år, och Mie, eller de störda relationernas helveten, som i Svinet.
Deras ryggar luktade så gott är en uppväxtskildring med självbiografiska drag, som redan i sin ansats skruvar till begreppet ”sann historia”. Här har jag-personen skrivit ett pjäsmanus som ska diskuteras av en fokusgrupp. Efter läsningen hummas det försiktigt berömmande tills invändningar om bristande realism dyker upp. Så här djävulskt beter sig ingen mamma, berättelsen måste balanseras.
Sedan drar barndomens tystnader och vinglande självkritik in. Balanserat eller ej – det är ett kyligt litet familjehelvete som skildras, där likgiltighet är ledordet. Det är svårt att värja sig, särskilt som familjen ändå framstår som rätt vanlig. Visst finns symbolhandlingar som är extrema, men i stort sett skildras föräldrarna som om de ändå är ”normala” – åtminstone i egna ögon.
De är konflikträdda, behärskade, besatta av ordning och konventioner. Och de har makten.
Föräldrakylan biter sig fast, men det är också en sorts bisarr rationalitet som får ett ansikte (samtidigt som allt såklart är märkligt irrationellt). Grennvalls arbete med svärta och mönster, skarpa linjer, blir ibland helt kraftlöst, på ytan, och mänskliga svagheter speglas i tunnare, mer tveksamma linjer.
Anklagande, ledsna människor kommer ofta in från sidan i Grennvalls bildvärld. I profil, som furier från ett grekiskt drama. Bara det faktum att profilen har en riktning gör den så mycket starkare, kontrollerad, avskalad. Samtidigt onåbar.
Deras ryggar luktade så gott är osentimental in i märgen. Det är välgörande för alla oss som inte riktigt känner att blod är tjockare än vatten men som ändå, någon gång, skulle önska att det var det.
