Bostad - en klassfråga
Kommer de rödgröna sätta fart på bygget?
SAKPROSA I nya boken En stad för de många eller för de få (Atlas) försöker etnologen Ulf Stahre reda ut Stockholms postapokalyptiska bostadssituation. Boken är ett perfekt slutdokument för historiker som vill undersöka folkhemmets död.
Man behöver inte vara forskare för att se effekterna av bostadsskandalen: Parkeringsplatser för stadsjeepsägare i innerstan subventioneras medan hemlöshet stoppar 30-åringar från att skaffa barn. Valet står mellan svindyra Brasilia-kloner i ”Sjöstan” eller att skämmas med ”skötsam-tjej-från-Dalarna”-selfies på Blocket bostad. När till och med Stockholms handelskammare bekräftar att bostadsbristen ger minskad tillväxt är något riktigt snett.
Det som borde vara självklart: att ha tak över huvudet, har blivit en klassfråga. Trots bostadsmörkret visar Stahres sammanfattning på ljuspunkter: folkrörelsen Allt åt Alla kämpar för utförsäljningsstopp. YIMBY jobbar för bostadssolidaritet. Urban gardening och graffiti ger de maktlösa en röst mot Skönhetsrådets stela syn på stadsestetik. Av de 4 100 nya studentbostäderna Moderaterna lovade i förra valet fick vi 230 stycken permanenta. Kommer de rödgröna sätta fart på bostadsbygget? Jag är hoppfull, men skeptisk. Stockholms bostadssituation påminner om absurda dramatiker som Beckett eller Pinter: Alla vill gå vidare, men ingen rör sig ur fläcken. Mycket beror på att få stockholmare vill att deras trevliga björkdunge ska bli ett flerfamiljshus. Men som Stahre konstaterar: ”det autentiska” är subjektivt. Inga bostäder byggs utan solidaritet.