Att handla sig ur krisen
Jack Hildén om lila byxor
Att shoppa för att dämpa ångest är säkert inget som rekommenderas av terapeuter, men jag är av åsikten att det är tillräckligt synd om oss människor för att man inte ska klandra sig själv onödigt hårt för dumma tillfälliga lösningar.
Så jag gick förbi Salazar-brödernas utförsäljning av sina 8 000 vinylskivor och kom därifrån med lite Erykah Badu och A Tribe Called Quest. Utanför butiken är det samma runthalkande i slask. Det har inte hjälpt. Jag undviker blickar på gatan och går in i närmsta klädbutik. Har plötsligt bestämt att jag vill ha, nej behöver och det måste gå snabbt, ett par byxor. Kosta vad det kosta vill.
Problemet med ångestfylld shopping är att jag hatar att shoppa oavsett humör. Bara ordet framkallar rysningar och jag är ledsen att det redan förekommit här flera gånger. Att ”gå i butiker” är min personliga version av helvetet.
Butikens ljus är skarpt. Musik spelas på hög volym. Svetten bryter fram under de tjocka vinterkläderna. På måfå drar jag ner plagg och bär dem i famnen mot omklädningsrummet. När jag tar av skorna bildas grusiga små pölar att kliva runt i. En anställd knackar på dörren, förmodligen är hon ung och snygg eftersom alla som jobbar här är det, och frågar om jag behöver hjälp. ”Nej”, säger jag och tar med ett par byxor ut och går fram till kassan.
Kanske är det lättnaden av att slippa befinna sig i butiken, och i stället på tunnelbanan ut mot förorten. Välsignelsen i att för varje station är risken mindre att någon bekant ska vilja hälsa. Kanske är det byxorna. Men det släpper lite. Kan höja blicken och se på Narnia-filmen som utspelas gratis utanför fönstret.
Resten av dagen i relativ stillhet – matlagning och disk. På kvällen tar jag fram byxorna och håller fram den för min flickvän att bedöma. Hon granskar dem under tysthet några sekunder. ”De var fina men … ovanligt att du köper lila kläder.”
För första gången unnar jag mig att verkligen se på dem. De är inte bara lite mörka, som jag först trodde, de är inte ens lite lila. De är väldigt lila. Och den korta nåden rycks bort. Inte för att det nödvändigtvis är fel att ha lila byxor. Jag hoppades aldrig över huvud taget behöva ta ställning till lila byxor, ännu mindre återvända till infernot i butiken. För den som ändå inte tar hänsyn till sunda och långsiktiga botemedel, finns i alla fall en box vin i skafferiet.