Krigets offer stoppas brutalt med våld
Gränsskandalen i Grekland: Flyktingar misshandlas och skickas tillbaka
Inbördeskriget rasar för fullt i Syrien och orsakar ett mänskligt lidande utan motstycke. När man trodde att det inte kunde bli värre, så blev det värre: flyganfall mot civila, gasattacker, bilbomber, kidnappningar. Israel har genomfört två raketangrepp.
Den humanitära hjälpen utifrån är otillräcklig för att förhindra den mänskliga katastrof som förvärras dag för dag. Enligt UNHCR, FN:s flyktingorgan, har 1,3 miljoner tvingats fly till grannländerna. Och inne i landet beräknas över 2,5 miljoner vara på flykt.
Sverige slår sig för bröstet och meddelar att alla syriska flyktingar får asyl. Men det förklaras inte att det är först om de lyckas ta sig till Sverige som de kan söka asyl. Och det talas inte heller om hur vägen hit från Syrien ser ut. Hur går det till? Vad finns det för risker? Vad kostar det?
UNHCR uppger att runt 325 000 syriska flyktingar har mottagits i Turkiet och att Libanon har tagit emot flest i hela världen: 457 000. Jordanien några tusen färre. Syrierna väljer flyktdestination med hänsyn till säkerhetsläget, lättillgänglighet, kostnader och kontakter.
För Ahmed (fingerat namn) från Damaskus blev det just via Turkiet. Han åker till Edirne i nordvästra delen av landet med två syriska vänner för att via Evrosfloden ta sig in i Grekland.
– När vi kom fram till floden var det kolsvart. Det kändes alldeles för riskabelt att ta sig över, berättar Ahmed.
De övernattar i skogen och inväntar gryningen innan de vadar ut i det iskalla vattnet. Fem minuter senare når de land. De trevar sig fram i skogen och slår med käppar för att röja väg genom den täta skogen.
– Det värsta var myggorna. De bet mig överallt, berättar han.
De ser skyltar på grekiska – de är framme i Grekland! En vit täckt van stannar till. Det är polisen!
Polismännen stuvar svärande och hårdhänt in Ahmed och hans båda vänner i bilen och kör dem till en polisstation. De knuffas in i ett litet rum där de får trängas tillsammans med 46 andra. Polismännen gör allt de kan för att förolämpa och skrämma alla i rummet. De får varken mat eller vatten.
Klockan tre på morgonen, efter att de suttit fängslade i nästan åtta timmar, väcks alla med hugg och slag av polismännen. De förs ut till en täckt armélastbil. Runt 50 personer ska samsas i det minimala utrymmet. Det finns bara en liten öppning på ena sidan som släpper in lite luft. De står sammanpackade som sillar. Nu börjar helvetet för Ahmed och hans grupp. Några drabbas av panik och skriker åt militärerna att de måste öppna och släppa in luft. En kvart senare stannar bilen.
– Vi började banka på dörrarna och skrek åt dom att öppna. Vi håller på och dö här skrek vi, berättar Ahmed upprört.
Det är ingen hemlighet att grekisk polis och militär behandlar asylsökare illa. Häftig kritik har riktats mot Grekland av FN:s flyktingorgan, Amnesty och Human Rights Watch bara för att nämna några organisationer som anklagar de grekiska myndigheterna för allt från att utsätta de asylsökande för kränkningar och olika former av övergrepp och för onödigt långa arresteringar. Sverige har till och med inställt utvisningar dit.
Dörren öppnas. Alla beordras ut ur lastbilen under vapenhot. Det är kolsvart ute. Alla tvingas sätta sig på marken. Soldaterna gör sina vapen skjutklara.
– Det var första gången jag stått öga mot öga med döden, konstaterar Ahmed torrt.
Soldaterna fattar posto runt omkring asylsökarna och riktar sina vapen mot dem. Det råder ingen tvekan om att de är beredda att använda sina vapen. För att understryka allvaret bakom hotet slungar de ur sig förolämpningar och hot på engelska. Ahmed har en kpistmynning riktat mot sitt huvud på mindre än en meters avstånd. De blir bortförda en efter en och sväljs upp av mörkret. Ahmeds röst är märkbart spänd när han beskriver det han upplevt:
– Vad händer? Tänker de skjuta oss? Vi sträcker ut händerna mot varandra och börjar ta ett sista farväl av varandra.
Han hamnar bland de sista. En ung färgad man, troligtvis från Somalia gör ett utbrytningsförsök. Det är som helvetet bryter lös. Soldaterna kastar sig över honom som vilda djur. De slår honom med batonger, gevärskolvar, över ansiktet, och huvudet, i ryggen och i magen. De släpar bort honom och fortsätter misshandeln, utom synhåll. Hans skrik och soldaternas slag hörs av alla. Alla som bevittnar det brutala övergreppet chockas svårt.
Medan mannen kvidande mottar hugg och slag, förs de övriga ner till strandkanten. Där väntar två båtar där polis och militär sitter och väntar. Dit förs de asylsökande under vapenhot. Motorbåten med poliserna bogserar den till brädden fyllda båten med flyktingar. Tre turer blir det innan alla fraktats över till den andra sidan. Den misshandlade tvingas simma med ett rep fastbundet runt midjan för att han inte ska kunna rymma. Hela tiden skriker polis och militär att de ska skjuta honom om han inte lyder order.
– Om ni kommer tillbaka ska vi skjuta er, sa militären samtidigt som de höll sina vapen riktade mot oss. Jag vet inte vad som hände den färgade killen efter det, berättar Ahmed.
Han och hans två kamrater hamnar i ett turkiskt flyktingläger några dagar. Men sedan släpps de.
Ahmeds berättelse bekräftar de rykten och misstankar som florerat om att de grekiska myndigheterna tillämpar en ny strategi sedan i somras för att stoppa syriska flyktingar som försöker ta sig in i landet. Den går ut på att de har intensifierat bevakningen utefter Evrosfloden, som utgör en del av gränsen mot Turkiet, och placerat 1 800 poliser och militärer där.
Dessutom har man byggt ett fyra meter högt taggtrådsstängsel längs den drygt en mil långa landremsan för att täppa till ett hål där tusentals asylsökande och migranter brukat ta sig in. Det är ingenting som man försökt dölja från grekiskt håll. Däremot vill man inte tala högt om att grekisk polis och militär tillämpar en praxis (pushback) som innebär att de under vapenhot sänder tillbaka asylsökande och migranter till Turkiet utan att de registrerats i Grekland. Men grekiska och internationella medborgarrättsorganisationer har fått in rapporter om detta sedan en längre tid tillbaka.
Några veckor senare lyckas de ta sig över Evrosfloden och vidare till Aten. Ahmed köper ett förfalskat pass och en biljett till ett europeiskt land för 10 000 och tar sig sedan till Sverige. Allt som allt har resan från Damaskus till Sverige kostat 60 000. Det är ingen ovanlig summa. Andra syriska flyktingar jag talat med har betalat ännu mer och smugglats in i Europa gömda i ett hemligt utrymme i en lastbil. Ett har de har gemensamt: de har betalat stora summor och tagit stora risker för att ta sig hit. Varje åtgärd som ett land vidtar, i det här fallet Grekland, för att hindra migranter och flyktingar leder till att riskerna och svårigheterna ökar. Smugglarna vädrar morgonluft och utnyttjar situationen för att pungslå dem som redan är sårbara och i desperat behov att ta sig in i Europa.
Det är värt att påpeka att Sverige endast tagit emot 11 000, att jämföra med exempelvis Libanons 457 000. Så Sverige gör egentligen en mindre insats än det mindre landet med mindre resurser. En annan sak som måste påpekas: asyl måste sökas här i Sverige. De flesta får ett tillfälligt uppehållstillstånd på tre år, vilket innebär att de inte får ta hit sina anhöriga. För det krävs det nämligen permanent uppehållstillstånd.
Detta skapar stress och desperation hos de som lyckas ta sig hit. Det blir ett slags moment 22: medan männen sitter här i trygghet, befinner sig deras barn och makor kvar i krigets Syrien och – männen kan varken lämna Sverige eller ta hit sina familjer. Det vore förmätet av mig att påstå att jag kan förstå hur de känner sig. Många av dessa problem skulle kunna undvikas om asylsökande kunde gå in på en svensk ambassad exempelvis, i Turkiet, Libanon eller Jordanien och söka asyl där.
Ahmed hade tur. Han överlevde Evrosfloden, inte en, utan två gånger. Men många andra var inte lika lyckosamma: år 2011 dog 58 människor när de försökte ta sig över floden. De flesta drunknade, andra frös ihjäl i det kalla vattnet.
Förra året var det enligt rättsläkaren Pavlos Pavlidis i Alexdroupolis över 30 människor som omkom på samma ställe – det var de kroppar man lyckades hitta. Men många försvinner spårlöst.
På grund av Greklands strategi som gjort det ännu svårare och farligare att ta sig över Evrosfloden, är risken stor att migranter och asylsökande drivs till att riskera sina liv packade som sillar i en överfylld ranglig sjöoduglig gummiflotte i det Egeiska havet.
Bara i september förra året omkom 55 personer när deras båt sjönk just i det området. Hur många kommet det att bli i år när UNHCR varnar för att ännu fler syrier kommer att försöka ta sig till Europa?