”Sandman” är ett sömnpiller
Petter Larsson ser nya fantasyserien och kväver en gäspning
Jag har smålett åt den sega Guldkompassen med sina pansarbjörnar, himlat med ögonen åt den trädstocksdöda häxkarlen i The Witcher, som inte kan säga en replik utan att stöna och grymta, och tröttnat på den flygande stridskonsten och de evigt skiftande allianserna mellan Badlands baroner. Jag kliat mig i huvudet åt Arthdals mytologier, föraktat plastigheten i Shannara och fascinerats av Britannnias utflippade drogdruider.
För att nu bara nämna några av de fantasy-serier jag förslösat min medelålder på i hopp om att finna någon liten glimt av det som gjorde Ringen-filmerna eller Game of Thrones till mästerverk.
Men aldrig har jag varit så nära att somna som till Netflix nya serie The Sandman.
Det är förstås kongenialt, eftersom huvudpersonen Morpheus är drömmarnas och sömnens härskare.
Tv-serien följer den brittiske fantasyförfattaren Neil Gaimans seriealbum med samma namn. Och kanske var mina förväntningar för högt ställda, efter Neverwhere (1998) och Goda Omen (2000), två ganska olika men inte desto mindre originella böcker (även om jag håller hans Amerikanska gudar från 2001 för överskattad).
Den goth-inspirerade svarta serietidningsestetiken har följt med in i tv-mediet, ofta kan man nästan se serierutorna framför sig. Men även om stilen är konsekvent, så blir helheten glassigt opersonlig.
Ramberättelsen består i en inre utvecklingshistoria där arrogansen ska bli ödmjuk och herren bli tjänare, och av en yttre historia där den fängslade Morpheus ska återta sin forna makt. Den är så löst sammanhållen att den blir ospännande. Om vi aldrig får ett hum om intrigerna bakom händelserna, om vilka krafter och vilka begränsningar olika figurer eller magiska föremål besitter, eller om hur världar och dimensioner hänger samman, så finns heller aldrig någon verklig fara och därför ingen spänning.
Den mäktiga Vortexen sägs till exempel kunna skapa och förstöra världar, och Drömkungen fruktar henne. Men viftar han med handen går hon under. Ja, ni förstår problemet: när vad som helst kan hända dör dramat.
Kunde inte en sten i alla fall fått vara blå eller något annat än en sten?
Inte blir det bättre av att huvudrollsinnehavaren Tom Sturridge är magiskt okarismatisk, vilket kontrasterar hårt mot garvade skådespelare som Charles Dance, David Thewlis och Stephen Fry i biroller.
Lägg till det att hela tre olika röda ädelstenar figurerar, varav två är superviktiga och exploderar, och att en talanden korp kastats in som stereotyp comic relief och det hela blir, ja lite fantasilöst. Kunde inte en sten i alla fall fått vara blå eller något annat än en sten?
Men instucket i denna bredare berättelse finns en rad små pärlor till noveller. De är behållningen: döden som ett vänligt ansikte, det eviga livets lockelse, en underbar duell i helvetet, de fruktansvärda konsekvenserna när den sociala fernissan av mänskliga lögner faller. Här finns stoff att väva magi av. Men de betas av i rasande fart och knyts dåligt ihop med varandra.
I slutändan, när världens öde balanserar på en knivspets, messias står redo att offra sig och alla drömmar är på väg att krossas, kväver jag mest en gäspning.