Torsk på gädda
Kristofer Andersson om vattnets schack och varför han går i spinn över en ful fisk
Gäddfiske har blivit stort. För mig, har det alltid varit stort.
Jag var inte året fyllt när jag följde med pappa på en fisketur. Åttiotalet pågick ännu när morfar – Lennart var aldrig en biologisk sådan, men den verklige föll för törsten och lusten – lärde mig hur jag skulle fiska.
Jag älskade att vara på havet och doften av tång. Morfar älskade att vara med mig. Trots att han – jag förstod det inte då – helst ville fiska själv, inte sitta längst bak i båten och dirigera mina kast. ”Ditåt!”, hummade han, på viset som bara skärgårdsgubbar hummar.
Egentligen fiskade han hellre än bra. Men hans kunskaper räckte för mig, en halvduglig amatör. Så jag fiskade varje isöppen helg i femton år. Sedan paus för törsten och lusten, och jag kastade inte i väg en lina på tio år.
”Fiske förenar dig med världen. Du kommunicerar med nya nivåer i ditt medvetande”, sa den brittiske poeten Ted Hughes. Han hade kunnat lägga till att fiske handlar om tålamod och långsiktighet – samt vanlig jävla respekt för allt sådant som inte är du. Om att känna ett annat liv som bankar mot dina tankar.
Samtiden må suga på många sätt, men vi behöver trots allt tro på något, och jag tror att jag ska gå och fiska. Den här är inte en tid att slå rötter i.
Hughes var en skicklig laxfiskare, men i dikten ”Gädda” skriver han fram en sjö lika djup som England, hem till en mördare draperad i guld, tigrerat av grönt.
Onekligen är gäddan en mördare. Däremot är hon (stora gäddor är alltid en hon) inte så tuff. Det är därför vi står där med våra vågnät och fuktade landningsmattor och enorma gummibelagda håvar, för att inte skada mer än nödvändigt.
Eftersom jag just tryckt in en trekrok i käften på någon kan det tyckas pantat. Särskilt som gäddan ändå kommer hata mig resten av livet. Opps! Gissning. Trots att vi sondmatas med tecknade fiskar som pratar är det muppigt att applicera mänskliga känslor på djur.
Vilket såklart inte är en anledning till att behandla fisken sämre än det bästa vi kan, utifrån ett intellektuellt halvfärdigt liv där vi krokar fisk för att det är kul, för att sedan släppa tillbaka den.
En annan del av mig tänker att vi som lustfiskar gädda är de enda som bryr sig om hennes välmående och överlevnad. Vet inte hur många semesterfiskare som antytt att jag är helt väck, när jag säger att jag är mindre än måttligt intresserad av att fiska ”bättre fisk”, som bratsen öring och lax. I fjol tog yrkesfiskare upp 40 ton gädda bara i Blekinge – företrädelsevis fångad i nät vid lekvikar. Go figure vad som händer med det beståndet.
Hade det handlat om en annan art hade den ansvariga Havs- och vattenmyndigheten fått sina fiskar varma. I Sverige skulle inte ett äpple få för sig att köpa gädda som matfisk, så högar med död lekfisk rullar ned till Östeuropa. Här verkar de flesta tro att gäddan är något slags slemmigt havspervo.
Dock ej vi som fiskar den. Den som en gång känt hur något stort, strömlinjeformat, suger tag i ditt spö tills det skakar, och tungt ruska på huvudet, vet hur skoningslös Jack the Ripper kan vara. Gäddan gör som hon vill och är inte impad över din schyssta båt.
Gäddans brutalitet banar väg för en bipolär machokultur. Det finns vuxna män som på fullt allvar fiskar i dödskallemössor innan de Disneypussar fisken farväl. För att inte tala om oss transaktionspundare som får modebloggare att likna avgiftade shopoholics.
Det är en skitsak om någon vill vara Allan Ballan, men att barn luras in i tron att flest dyra prylar när vi dör vinner är det inte. Jag är långt ifrån bäst, men jag vet att samma grundfrågor som lärs ut på journalistikutbildningarna också gäller för fiske.
Var? När? Hur? Varför?
Det står ingenting om ankringssystem för 30 000 pix i läroplanen.
När du fiskar slänger du inte bombsäkert i ett bete. Du ställer frågor och väntar på svar. Tid på vattnet är din magister. Var står fisken? När står hon där? Hur beter hon sig? Varför gör hon så? Att på förhand låtsas veta någonting om vad en fisk tycker är typ som att veta att du inte kommer bli torsk på alkohol, hur mycket du än super.
Jag fick medlemskort till Stockholms kulturvärld för snart ett decennium sedan, och jag kan härmed meddela att jag inte träffat en kulturskribent lika sensibel som de bästa spinnfiskarna. Man blir ju förbannad över hur enkelt det ser ut. Gäddfiske är vattnets schack.
Den som skriver, vet att det blir pannkaka om ansträngningen syns i texten. En riktigt duktig fiskare vet samma sak – de verkar bara kasta och veva. Timmarna i garaget om nätterna och alla långa stunder på egen hand, de syns inte då.
Ändå präglas fiske, i synnerhet gäddfiske, av porrkommersens relief. Så står vi där, och lyssnar på tugget om att vi just den här säsongen behöver ett spinnspö för beten över ett halvt kilo. Och tvärtom nästa vår: Nu är det små beten som gäller! Bäst före-datumet på prylar passeras oftast i samma stund som de lämnar den mentala frysdisken. Fisken däremot, hon skiter väl i vilket.
Vi behöver passa oss. Det finns fortfarande områden i hjärnbarken som inte krossats av kapitalistiska krigszoner. Behov och tankar, värda att försvara. För att citera en annan poet, dansken Theis Ørntoft: ”Varje gång jag lyssnar på en partipolitiker mår jag dåligt, så därför googlar jag ’the biggest salomon ever caught’.”
Ibland tänker jag att gäddfiskare är en enda stor OBS-klass. Där finns alkisar och narkomaner som bytt små vita linor mot långa och gröna. Yoggi-dietister och tjockisar. Levare och överlevare, adhd-ungar, arbetarklass och överklass, laglydiga och brottslingar, mycket cash och inga cash, sida vid sida.
För många av oss som haft ett gisslandrama mellan gott och ont i pallet, samt noll impulskontroll, är fisket slutet på thrillerrullen.
En natt dog den jag kallade min morfar. Mormor valde att citera Ted Gärdestads ”För kärlekens skull” i dödsannonsen.
Ute till havs styr en fiskebåt
Längs en fri horisont
Den gungar så tryggt in mot hamn
som jag i din famn.
Utan vattnets trygghet är jag inte duglig. Bara ännu en söt men sorglig snubbe som tror att han är salt. Men i mötet med ett gröntigrerat liv, möter jag mitt eget.