Inte bara Sverigedemokrater fantiserar om 50-talet
Åsa Linderborg om medelklassens vurm för modernismens glansperiod
Sverigedemokraterna och andra populistiska rörelser anklagas för att vara anti-modernister, eftersom de drömmer sig tillbaka till 1950- och 60-talen. Vad kritikerna missar, är att modernismen hade sin glansperiod just då.
Den stora gåtan är varför det anses vara reaktionärt att längta till en epok när alla hade jobb och bostad. Välfärdsreformerna tickade in en efter en, universiteten öppnade portarna för fler än bara dem som kom från akademiska hem och de som inte pluggade vidare gick direkt till ett fast arbete med kollektivavtal. Utvecklingsoptimismen var enorm.
Hur kan man irritera sig på någon som vill uppleva ett sådant samhällsbygge igen?
Det är fler än bara Sverigedemokrater som fantiserar om det trygga 50-talet. På Södermalm finns det ett populärt kafé som är som en teaterkuliss, det är som att kliva in på ett sådant där fik morsan hängde på som ung. Ett stenkast därifrån ligger en hamburgerrestaurang som lockar kunder med en inredning som visar den amerikanska populärkulturens överlägsenhet, den är som ett cellofanpapper över svunna tider.
Mittemot ligger en antikbutik som specialiserat sig på möbler och lampor från samma period, när formgivningen var oöverträffad. Det hänger en dansk lampa där just nu för 35 000 kronor, avsedd för dem som har präktiga jobbskatteavdrag och som privat kan köpa sig alla de försäkringar som var medborgerliga mil-stolpar på 1950-talet men som sedan dess urholkats – med växande populism som resultat.
På en tvärgata hittar man en klädbutik som blandar 1950-talets robusta hemmafrumode med den tidens sekreterarelegans. Bredvid ligger en affär som saluför gamla reklamaffischer och skyltar.
Ett kvarter bort kan den köpstarke shoppa Stringhyllor och Stig Lindberg-textilier.
Den utbildade medelklassen älskar att återskapa sina hem såsom man tänker sig att det såg ut hos mormor och morfar när de var unga. Man är så ivrig att bo på statusdyra adresser, att man knölar ihop sin familj på lika liten yta.
De stora bostadsområdena som verkligen gav Sverige en air av modernitet på 1950- och 60-talen, vill dagens medelklass inte längre bo i. Man köper hellre en utdragssoffa där man kan lyssna på Monica Zetterlund eller titta på Mad men, samtidigt som man odlar sitt förakt för dem som tycker att folkhemmet var avundsvärt i sin kollektiva utvecklingsoptimism.