Dödskallen får nytt liv
Skeletten dansade på Frieze-mässan i London härom sistens. Om man vill kan man se det som en dödsdans över konstmarknaden, annars duger det utmärkt att se intresset för döden som en del av samma neobarocka trend som gett Damien Hirst någon skön miljard. Det finns ett hysteriskt intresse för dödens symboler – läs dödskallen – inom så gott som all visuell kultur, från barnkläder till måleri och skulptur. Draget av saga, surrealism och nybarock i samtidskonsten är ett apolitiskt och säljbart svar på relationell estetik och dokumentära arbeten och det är inte alls konstigt att vi ser så mycket av det just nu.
På Natalia Goldin visas till och med den 8 november Whispers of Immortality, en grupputställning med ett gäng yngre brittiska konstnärer, där samtliga arbetar med en sorts dunkelhet och med skrämmande sagor. Rebecca Stevensons djurskulpturer med likt inälvor framvällande blommor är kväljande otäcka. Skönhet signaleras med mjuka pastellfärger och fabeldjur som står för gullighet respektive skönhet (kaninen, svanen). Äcklet manifesteras i den upplösta gränsen mellan ut- och insida, i själva förruttnelsens idé – ett stadium inbyggt redan i blomsterknoppen eller den mogna frukten. Skräckens bilder bygger på denna upplösning, på en oklarhet i tidsperspektiv. Andra verk på utställningen bygger tydligare på dödstematiken, till exempel Masaki Yada som målar klassiska vanitasmotiv: döden håller spädbarnet, tiden flyr.
På Zoo Art Fair i London visades skelett i landskap (signerat Troels Carlsen), liksom en död uppstoppad svan på svart sockel – dödskitschigt så det förslår. Men det som är spännande är det som inte bara är parafraser och mer eller mindre ironiska tecken för död.
När Tova Mozards foto av ett ungt par vid Sartres och Simone de Beauvoirs grav visas på samma mässa är det osmittat av kitsch: här är döden och ungdomen sammanställda på ett helt icke-barockt vis. Om det ska bli ett memento mori eller ett äkta vanitas-motiv krävs det att ungdomen framställs som naiv, att barnets oskuld framhävs. Här är de i stället redan medvetna om vad som komma skall, redan fastfrusna i nuets omöjlighet.