”Rädsla för framtiden präglar vår tid”

I Amanda Svenssons nya roman kombineras familjetrauma med klimatkrisen

Kristina Lindh

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2019-03-29

helskärm

Klimatkris, undergång och familje­trauma. De tunga ämnena ställer sig i kö i Amanda Svenssons nya ­roman. 

Upprinnelsen var desto mer prosaisk: Att skriva en tjock bok.

Det var efter förra romanen som känslan kom. Hon ville skriva en bok med massor av blad. 

Men i en bok som är tjock behöver det hända mycket, och Amanda Svensson har aldrig varit bra på intrig. Om hon själv får säga. 

För att få ihop de mer än femhundra sidorna har hon nu lutat sig mot ett oväntat håll.

– Jag växte upp på såp­operans storhetstid under 1990-talet. Tv-serier som Skilda världar har präglat min bild av vad en stor och maffig historia ska vara, en värld där allt är möjligt och där folk återvänder från de döda. 

Ett system så magnifikt att det bländar heter nya boken. I cen­trum står de vuxna trillingarna ­Sebastian, Clara och Matilda. De lever i olika delar av världen men är samtidigt sammanlänkade och särslitna av det förflutna.

– Jag har alltid tyckt att syskonrelationer varit det intressantaste i en familj. Syskonrelationen är ­inte självvald, ändå fri. Sam­tidigt finns en tydlig roll­fördelning. Jag minns hur jag själv som liten jämförde mig och mina syskon med andra syskon jag kände.

Krackelerande familjer

Hon minns också fascinationen för tvillingar, både sin egen och ­omvärldens. Föreställningen om att det finns ett särskilt band ­mellan dem. Genom att skriva om trillingar tar hon lockelsen ännu ett steg.

– Det är något magiskt över idén att det finns en ­annan människa som nästan är en själv.

I boken finns även andra familje­konstellationer. Krackelerande sådana. En av Amanda Svenssons ambitioner har varit att visa vad som händer då en familj faller isär. När världen är stor och besvärlig söker människan trygghet. Familjen är det ursprungliga trygghetssystemet, säger hon. 

– Familjen är bärare av vårt behov av något evigt.

Väntar på jordens undergång

Även på ett vidare plan faller världen samman. Ett system så magnifikt att det bländar präglas av klimatförändringarnas effekter på planeten och på de känslo­mässiga effekter det har på oss människor. 

Delar av berättelsen utspelar sig på mytomspunna Påskön, dit en grupp människor sökt sig i väntan på jordens undergång.

– Det var inte så att jag tänkte att ”nu ska jag skriva om ekologisk kollaps”. Ämnet har tagit plats efter hand, och också i takt med att hela frågan vuxit medialt under ­tiden jag skrivit.

Förljugna lägen

När det kommer till klimatkänslor är det som att det bara finns två lägen, säger Amanda Svensson. I litteraturen dominerar domedagsscenarier och dystopier. I politiken dominerar peppigheten; bara vi tar oss samman och källsorterar så löser vi detta. 

Båda lägena är förljugna känslo­mässigt, menar hon. 

– Ingen av dem rymmer den sorg som klimatfrågan väcker. Vi vet redan att människan orsakat mycket skada, även om vi lyckas bromsa förloppet kommer naturen förändras på ett genom­gripande sätt. Det är en enorm sorgeprocess som mänskligheten står inför. 

I romanen beskriver hon personerna som samlats på Påskön. De är nästan alla rädda för något. För förlust, för död, för det som ska komma. 

– Kontrollbehovet och rädslan för framtiden präglar vår tid.

Rädslan en drivkraft

Dagens framgångsrika politiska krafter hämtar alla sin energi ur tanken på det förflutna, konstaterar Amanda Svensson. Inte minst i England, där hon bor med familjen sedan några år tillbaka. Efter ett år i London har de nu ­slagit sig ner i lantliga Cornwall.

Under hela Brexit-kampanjen var det tydligt hur både rädslan och kontrollbehovet var drivkraft. 

– En slogan var uttryckligen ”Take back control”. Som o ­migrationen kan stoppas bara vi isolerar oss på vår ö, ungefär. 

Människan har alltid dragits till tanken om den yttersta tiden. Varför? 

– Därför att vi alltid haft en före­ställning om att det var bättre förr och därför att vi är utrustade med en dödsdrift. För att kunna känna att livet är värdefullt behövs ett hot och ett slut. Det gäller både samhällen och mindre system.

Känsla av pånyttfödelse

I den nya romanens sista rader skriver Amanda Svensson: ”Allting går under, men allt är ett ­under”. Trots klimatkris och familjekollaps har hon velat avsluta berättelsen i en känsla av pånyttfödelse.

– Så tänker jag om framtiden när jag känner mig ångestfull. Jorden kommer inte se ut som vi är vana vid, det kanske inte ens kommer finnas människor. Men själva jorden kommer finnas kvar. Det kommer alltid något nytt.