Slussen är en plats där ingen vill stanna länge
De nya terrasserna gör ingen glad – men kanske spelar det ingen roll
Människor strosar, barn leker, solen skiner. Från alla håll. Arkitekturmodeller och de bilder som pumpas ut för att visa hur ett nytt bostadsområde ska se ut, är undantagslöst förljugna. Inte bara det där med ljuset och den tänkta ljumma sommarkvällen. Det är något med själva sorglösheten i stunden som är så alienerande.
Modellen över Nya Slussen är här inget undantag. Ett gytter av människor på väg någonstans (de ser till och med ut att hålla ett coronaavstånd, i princip) genom cykelbanor, torg och trappor. En liten scen ner vid slussarna, trevligt. Guldbron som en blaffa tvärsöver, mindre trevligt.
Ingen gillar Nya Slussen. När nu trapporna från Söder Mälarstrand upp till torget har fått märkliga, vassa, trekantsformade terrasserade former är många argare än någonsin. Jag vet inte, men jag tycker nog det ser bättre ut än den stora barbapappaliknande glasblobban som fanns i en tidigare plan.
Men ska man vara nöjd för att något blivit lite bättre än sämst?
Slussenbygget har blivit en nagel i ögat på många. Naturligtvis på dem som varit för ett bevarande av den gamla Slussen, men även de som följt processen och sett alla mer eller mindre dåliga beslut. I gårdagens Dagens Nyheter skrev Claes Britton om den bilismbejakande lösningen, den stora klumpiga ”guldbron” och förberedelsen för att bilister från Nacka ska kunna fortsätta att vara just bilister hur mycket kollektivtrafik som än planeras.
Men Slussen är också symbolen för en huvudstadscentrerad journalistik. Utanför Stockholm vet man mer om Slussen än vad stockholmare vet om, säg Kiruna eller den nu stängda gränsen mellan Haparanda och Torneå. Om journalistikens problem i en alltmer storstadscentrerad medievärld skrev Axel Andén utmärkt i Svenska Dagbladet i dag.
Men det går inte att bortse från Slussen och slussenbyggets betydelse. Många rör sig i området och kommer att fortsätta göra det. Inte minst turister. Slussen är ett nationellt intresse, tyvärr kanske man ska säga. Slussen har alltid varit en plats att röra sig på, inte att vara och leva i. En plats för extrem urbanitet: staden som en dröm där allting flyter och inget är fast. Där fart är nästan en materia.
Så de nya, skeva pyramidartade paviljongerna, som tyvärr kommer att vara i blickfånget från Gamla Stan gör möjligen varken till eller från. Värre är att ett överdimensionerat Nobelcenter kommer ta plats framför TT-huset, och att inte en enda lägenhet (självklart inte) kommer att byggas. Vi kommer inte att ha skäl att stanna till i framtiden heller – Slussen får fortsätta att vara obeboelig, otrevlig och fartfylld på alla andra sätt.
<div data-tipser-pid="5ce7bf576a5e3900015654d1" data-tipser-view="compact"></div>