Ni får läsa och skriva om precis vad ni vill
Kritikern måste kunna se bortom sig själv och ha insikt om sin egen position i förhållande till verket
Nyligen försökte jag belysa ett antal problem i kultursverige; obalansen i kritikerkåren och oviljan att ta in nya perspektiv, instinkten att sätta sig själv som kritiker i mitten av, och ibland i vägen för, verket man recenserar.
Minst fem svar har formulerats i andra tidningar. Alla ville säga något, och alla ville säga … exakt samma sak.
Nämligen att det är förskräckligt att vita bara ska få recensera andra vitas verk.
Sakine Madon, Sebastian Lindvall, Annika Wall, Martin Hellström och Petra Werner delar alla samma rädsla och frågeställning: vem ska få recensera vad då?
Det är intressant, eftersom jag inte en enda gång i min text slår fast vem som ska få recensera vad. Aldrig har jag skrivit att vita bara ska få recensera vita.
Något jag däremot tar upp flera gånger och som jag står fast vid att det borde fästas större vikt vid i kulturkritiken, är vilken typ av research och kunskapssökande man kan förvänta av en kritiker inför en recension, för att kunna göra verket rättvisa.
Tycker jag att det är av värde att dela de erfarenheter som beskrivs i verket man recenserar? Tror jag att man kan komma ett verk närmare om man känner igen sig i något bortom det allmänmänskliga? Kan en ensamstående icke-vit mor med erfarenheter av flykt se på Disney’s Encanto med en närmare blick än Sebastian Lindvall? Ja!
Betyder det att man inte kan skriva en bra recension utan att dela de erfarenheter som beskrivs? Nej.
Men det måste finnas en vilja att se bortom sig själv. Det måste finnas en nyfikenhet och öppenhet hos kritikern. Och en insikt om den egna positionen i relation till verket. När kritikerkåren och redaktionerna ser ut som de gör saknar jag många gånger viktiga perspektiv.
Borås Tidnings Annika Wall och Expressens Sakine Madon uttrycker även förfäran över vem som ens får läsa vad. ”Jag är svensk, vit, medelålders, heterosexuell kvinna med snart utflugna barn och dessutom ateist. Är jag den bäst lämpade kritikern att recensera dessa vitt skilda romaner rättvist? Får jag ens läsa dem, med Nioosha Shams sätt att se på saken?” skriver Wall i Borås Tidning. Kära Annika: läs vad du vill! Du får också recensera precis vad du vill, så länge din redaktör låter dig.
Tyvärr har jag som författare och kulturskribent inte makten att kräva av kritiker att de kliver ur sig själva och söker kunskap kring verkens bakgrund och utgångspunkter. Och tur det, annars hade ni kanske behövt kliva ur era bekväma positioner och sett er omkring.
Eftersom så många verkar ha missförstått ska jag förenkla: det stora problemet med svensk kulturkritik och kulturdebatt överlag är att det finns en stark individualism och lika stark motvillighet att ta in andra perspektiv än det egna.
Det är inget hot mot vare sig demokratin eller yttrandefriheten att ställa högre krav på litteraturkritiken.
Samtidigt finns det en stor avsaknad av mångfald på kultursidorna, i redaktionerna och i publikationerna. Hur de här problemen blivit vinklade till att jag anser att vita bara ska få läsa vitas böcker säger sig självt. De som läst och känt sig trampade på tårna har valt att haka sig fast vid punkten som drabbar dem personligen, och blundat hårt för allt annat. Det är i sig talande att så många hittat helt andra saker att motsätta sig än det jag faktiskt skriver.
Dagen innan min artikel publicerades belyste Valerie Kyeyune Backström samma problematik i Expressen. Hon utmanade liknöjdheten med att det finns bra böcker skrivna av andra än den vita medelklassen i Sverige och skrev att fokus borde skiftas till var den reella maktobalansen finns. Vem som har makt att anställa på en redaktion, anta ett manus, sitta i stipendienämnder, recensera. En ensam röst har begränsningar i sin förmåga att förändra. ”Utan en kritisk massa, utan kolleger, blir man aldrig mer än ett undantag; någon som kan användas och förbrukas så fort vindarna blåser åt ett annat håll.”
Just därför behöver vi se en drastisk förändring för att något ska kunna hända överhuvudtaget. Det räcker inte med en eller två icke-vita skribenter per kultursida. Det är inte bra nog.
Det är inget hot mot vare sig demokratin eller yttrandefriheten att ställa högre krav på litteraturkritiken. Det är knappt ens en radikal åsikt att förvänta sig att fler rasifierade ska få recensera varandras verk. Ändå gör det så ont för många att få sin världsbild ifrågasatt. Tänk om den sortens engagemang och motstånd i stället hade kunnat riktas mot de verkliga orättvisorna och hoten mot kulturen. Då hade vi kunnat snacka kulturdebatt.