Lycksökare i den starke mannens land
”Hustruskolan” kan få vem som helst att må illa
Det är roligare att vara kåt än att knulla. Inte för att det ena utesluter det andra, om man har tillträde till någon som vill delta i verksamheten: bästa kombon är förmodligen att vara kåt och knulla samtidigt. Men ni förstår ju ändå vad jag menar.
Eller gör ni det? Säg så här då: under sexualkunskapen på högstadiet framställdes kättjan rätt mycket som ett problem som måste (ut)lösas, som en plåga. Såvitt jag får berättat för mig händer det inte sällan att män, när de ska tjata sig till sex, börjar svamla om ”blåballe” eller vad det nu heter, alltså att om de inte får spruta av sig snart så kommer det att göra ont på dem.
Jag kanske har något fel på kuken, men jag har inte upplevt det där. Ibland kommer jag tidigare än jag hade önskat, ibland kommer jag senare eller inte alls; ibland får jag inte komma till överhuvudtaget. Oavsett vilket så har jag aldrig fått ont av det. Och är det så fantastiskt viktigt med orgasmen kan man ju alltid avsluta jobbet själv. Det är inte förbjudet, i alla fall inte i min religion.
Nu undrar någon kanske vad fan det är frågan om, och om vi kan försöka komma till sak här. Okej. På SVT Play visas Alina Rudnitskajas rysk-danska dokumentärfilm Hustruskolan. Där får vi följa tre petersburgska kvinnor som går på kurs. Utbildningen syftar till att lära dem hur man vinner och behåller en man, för att uttrycka det lite gammaldags.
Och då är det där med att vara kåt rätt grundläggande – för männen som ska erövras, alltså. Givetvis diskuteras inte alls under utbildningen hur det ska gå för kvinnornas njutning, eller, om vi anlägger ett bredare perspektiv, deras entusiasm över att finnas till i största allmänhet. De betalar för att få höra vad män gillar, inte för att sitta och tycka synd om sig själva.
Männen i Ryssland har en benägenhet att dö hela tiden, så det är ont om dem. Ännu färre är männen med feta bankkonton. Konkurrensen är ingen lek
Jag tänker inte recensera utbildningen. Dels är jag inte rysk kvinna i behov av en man, dels fick jag härom kvällen förklarat för mig av en brittisk terapeut att man mår dåligt av att döma och hata. När jag svarade att jag dessvärre försörjer mig på precis den verksamheten blev rådet att jag åtminstone kan försöka döma på ett annat sätt. ”Om du känner att det drar ihop sig i bröstet på dig när dömer, då gör du fel. Om du däremot känner att du växer, att du får vingar och lyfter, då är du inne på rätt väg.”
I väntan på de där vingarna kan vi säga såhär: jag blir inte överförtjust i kursledaren på hustruskolan. Visst, han är skicklig på det han gör. Han är karismatisk och rättfram och bra på att verka snygg. Han påminner med andra ord lite för mycket om mig själv för att jag ska kunna ge honom en rättvis bedömning. Det är dock solklart att han är mer sexuellt attraktiv än jag.
Filmen är fin, rolig och smärtsam. Det blir något av en Clockwork Orange-behandling att se kvinnoben i stayups under korta kjolar och i högklackade pumps, eftersom det hela visas samtidigt som den manlige läraren mässar vidare om varför riktiga karlakarlar tycker om den här typen av utstyrsel – alltsammans till tonerna av de kvinnliga elevernas ömsom råa, ömsom förlägna skratt där de står framåtböjda och halvvisar rumpan.
Till råga på allt får vi mellan varven höra president Putin själv, på klingande Petersburgdialekt, lovprisa kvinnan som väsen och samhällsbärare. Det är ruskigt bra filmskaparteknik, och så äckligt att jag reagerar fysiskt. Om någon läsare funderar på att rösta på Kristdemokraterna tycker jag att vederbörande först ska utsätta sig för att se Hustruskolan och höra denne smilfinksreaktionär och gangsterdiktator pladdra om kärnfamiljens okränkbara värde.
Nu andas vi. Jag har hört det sägas vid köksbordet här hemma att män som hatar kvinnor gör det för att de tycker sig veta att kvinnor bara låtsas, bara åmar sig och gör sig till; bara fejkar hela skiten, inte för att få ligga utan för att få kärlek. Eller trygghet. Eller pengar. Eller alltihop. Även här brister jag i förmåga att bedöma, för jag hatar inte kvinnor så värst, och inte på det sättet.
Desto lättare är det så klart att hata män, och Hustruskolan lindrar inte den åkomman. Fast om man verkligen, verkligen vill vältra sig i manshat rekommenderar jag ett kapitel ur Peter Pomerantsevs reportagebok om Ryssland, Ingenting är sant och allting är möjligt (Ordfront). Läs för all del hela boken, som är lysande, men annars finns en engelskspråkig version av texten på nätet.
Pomerantsev skriver om så kallade lycksökarskolor, det vill säga kurser där väldigt unga kvinnor betalar väldigt mycket pengar för att locka till sig väldigt rika, väldigt gifta män. Kvinnorna hyser inga illusioner om att kunna ta över en sådan man, utan vill bara bli deras älskarinnor. Med fast månadslön, en betald lägenhet (det brukar ordnas på det fiffiga viset att den gifte mannen skakar fram en lägenhet någonstans mellan sin bostad och sitt kontor inne i stan) och så lite fickpengar på det. Ofta en spionkamera eller två i portuppgången också, så att hon inte får några infall.
Andas?
Demografin. Männen i Ryssland har en benägenhet att dö hela tiden, så det är ont om dem. Ännu färre är männen med feta bankkonton. Konkurrensen bland ”fiskmåsarna” eller ”boskapen” (det är så kvinnorna benämns av oligarkerna och de andra lyxtorskarna) är ingen lek.
Och nu blir det daddy issues. När Pomerantsev gör sitt reportage slår det honom att varenda en av tjejerna han pratar med (de är mellan 18 och 22) tidigt har blivit faderlösa. Kopplingen till landsfadern Putin, som älskar att visa upp sig i bar överkropp lika mycket som vi älskar att skratta åt honom när han gör det, är rätt uppenbar. Den rysk-ortodoxa kyrkans överhuvud kallas för patriark, det livegna ryska folkets smeknamn på tsaren var ”lillefar”. Från tsarernas tid till Stalin och vidare fram till Putin löper en blodröd tråd: här har vi en nation som tycker sig behöva en stark farsa.
En flicka som växer upp i ett sådant land, någonstans ute i en lerig avkrok där röken från vedspisen leds ut genom ett par rostiga, hoptejpade avgasrör, i en familj där pappa super ihjäl sig hellre än ger frugan rätt i att han borde fixa en riktig skorsten – den flickan går inte alltid helskinnad ur tonåren. Hon kanske drar till storstan och försöker sparka igång ett liv åt sig själv. Ju spetsigare skor desto bättre.
Och så vänder vi på steken, för även männen lider av den här pappa-skiten. De ska bli stora starka rika karlar med unga älskarinnor. Känner man på sig att man inte lär nå dithän, och det är det många som känner på sig, då är det på sitt sätt effektivare för alla inblandade att bara dränka sig i vodkan så fort som möjligt. Så gott är det beskaffat, vårt liberala, kapitalistiska patriarkat, att precis alla får må hur dåligt de vill.
Hur artar sig livet då, för det fåtal som lyckas? Jag vet inte riktigt. Kvinnorna byts ut ändå, strax före tjugofemårsstrecket. Det de gör därefter, skulle jag gissa, är att de börjar hålla kurser i hur man … lyckas.
Vi ger dem bara ett smakprov, sa min agent en gång – de första tjugofem sidorna eller så. Det är drömmen vi ska sälja, fattar du inte det? Hajpen.
Inte den färdiga produkten med alla skavanker.