Freden är inte naiv
Thage G Peterson om det viktiga arbetet mot krig – föreningsarbete, folkrörelser, möten och samtal
Världen är i dag mer galen och ond än på länge. Liken staplas som sopor i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, Jemen. Människor halshuggs och lemlästas. Dödandet och terrorn känner inte längre några gränser. Medelhavet har blivit en avstjälpningsplats för flyende människor. Kyrkor, moskéer och synagogor förvandlas till grushögar.
På avstånd har vi svenskar fått rapporter om det för oss i Sverige och Norden helt obegripliga. Vi frågar oss: Hur kan allt detta få hända? Man orkar inte ta del av illdåden och lidandet. Men att stänga av och att inte läsa betyder inte att det onda och hemska upphör.
Afghanistankriget är ett sorgligt kapitel. Det skulle bli ett fredens krig, sa man. Ett så kallat rättfärdigt och till och med ett av Gud godkänt krig. Afghanistankriget bekräftar att krig inte leder till fred. Tvärtom. Sexton års krig har slitit sönder det civila samhället. Det mesta har blivit sämre. Kvinnornas situation är mer katastrofal idag än före kriget. Det har blivit ett helvete, säger kvinnorna själva. Tiotusentals dödade afghaner, flera hundratusen sårade och miljoner på flykt. De allierades krig har stärkt terrorister och fundamentalister. Det var nog inte något som krigsivrarna – svenska eller amerikanska – tänkte sig eller drömde om. Men inga förhandlingar fördes innan kriget drogs igång.
Nu mullrar det igen! Nato vill öka det oavslutade kriget i Afghanistan! ”Några tusen” ytterligare soldater bör skickas dit för att ”stabilisera och bryta dödläget”. Men det gäller nog lika mycket att ta revansch för krigsnederlaget. USA och Nato verkar ingenting ha lärt.
Irakkriget startade på lögner. Inga förhandlingar fördes. Det fanns inga massförstörelsevapen enligt förre utrikesminister Hans Blix. Men det tog USA och Storbritannien ingen hänsyn till. De tryckte på startknappen för krig. Ett krig som det inte gått att få slut på. Som öppnade dörren för terrorgrupperna Al Qaida och IS. Men så sent som för några veckor sedan beslutade Sveriges Riksdag att öka den svenska krigsinsatsen i Irak. Liksom Afghanistankriget saknar kriget i Irak FN-mandat och folkrättslig grund. Det allvarliga med detta är att det rättfärdigar att våld och krig kan utövas utan begränsningar. Utan internationell kontroll.
FN förtjänar kritik för oförmåga att samla sig till verkningsfulla beslut som styr utvecklingen i rätt riktning. EU, som vi en gång drömde om som en fredens organisation, talar allt oftare enbart om militära lösningar och om en egen stark militär. Nya arméer och försvarsorganisationer ska lösa världens problem, tror man.
FN och EU borde för länge sedan ha utarbetat en fredsplan för hur människor och länder kan umgås med varandra på ett fredligt och vänskapligt sätt. Men istället har man satsat på militära lösningar.
Antalet flyktingar i världen uppgår till över sextio miljoner. Flyktingströmmarna är ett hot mot världsfreden. Den frågan borde FN och EU ta tag i. Alla länder i Europa måste ta sin del av det gemensamma ansvaret. Sveriges statsminister Stefan Löfven förtjänar beröm för sitt utomordentligt envisa arbete inom EU för att hävda principen om alla länders flyktingansvar.
Vi bär på de oundvikliga frågorna, som gnager: Var någonstans finns fredens och förnuftets röster? Var håller FN och de andra världsorganisationerna till? Hur kan vi stoppa dödskarusellen och uppnå den långsiktiga och stabila freden?
Det är farligt om fredsansträngningar kommer i andra hand. Därför måste vi börja ifrågasätta militära lösningar. Vi måste föra ut budskapet om att freden, samförståndet och humanismen är lösningar som bygger en framtid och en fredlig värld. Det är fred som skapar fred. Fattigdom och nöd, okunnighet och analfabetism kan inte bombas bort. Det går inte att besegra självmordsbombare genom att bomba sönder deras byar och hem. Det går inte att bomba bort hatet.
Jag tror att vardagligt umgänge mellan ”vanligt” folk skapar fred. Det kan vara naivt att säga så. Men så som sker i Norden och som numera sker mellan Tyskland och Frankrike visar att det finns alternativ till krig. Vissa skrattar när jag för fram detta argument.
Det är farligt att odla myten om att bara de som kräver mer vapen och arméer är realister. Medan de som arbetar för fred är naiva och barnsliga. Det gäller att tänka om även i sådana sammanhang! Vardagligt umgänge genom turism, vänorts- och besöksutbyte, förenings- och folkrörelsesamarbete skapar goda relationer och blir bidrag och instrument för fred. Liksom godhet, kärlek och musik står på fredens sida i kampen mot terrorism och fiendskap. Enbart blommor, musik och kärlek löser naturligtvis varken världens problem eller vinner över hjärntvättade terrorister och våldsverkare. Men de är ett hjälpmedel för människor att komma samman för att kunna umgås med varandra på ett fredligt sätt. Endast på så sätt kan en grund läggas för en bättre värld.
Vad kan världen kräva av religionen? Det är viktigt att världsreligionernas högsta ledare visar kraft och ansvar och mod att agera för fred och försoning. Det räcker inte att bara hänvisa till vad de Heliga Skrifterna förkunnar. De ger ingen rak vägledning för fred och försoning. Tvärtom. Både Bibeln och Koranen är fulla av krig, tortyr, och våldsamt dödande och berättelser om kungar och härskare som ständigt drar ut i krig.
Det är nog så att flera av världsreligionerna är förlamade av sin egen historia genom Skrifternas förkunnelser om krig, våld och hat. Därför reagerar inte de religiösa ledarna hårdare mot terroristbrotten och dödandet i religionens namn. En ljuspunkt kan emellertid noteras från senare tid. En konferens i Påvens Vatikanen har dömt ut begreppet heligt och rättfärdigt krig.
Det var ett stort misstag av det socialdemokratiska partiet att välja krigets väg i stället för fredens och att därmed överge fredslinjen. Det tragiska beslutet togs av den socialdemokratiska partikongressen i november 2009. Det var två skäl som åberopades: Sverige skulle stå på USA:s sida i kampen mot terrorismen efter World Trade Center 2001. Och att världen skulle bli bättre och fredligare med ett västerländskt styrelseskick.
Jag och flera andra i de socialdemokratiska leden var starkt emot denna uppfattning. Vi stödde oss på Olof Palme: ”Man kan inte utifrån påtvinga en nation ett styrelseskick”, konstaterade han under Vietnamkriget. Han fortsatte: ”Det kan inte vara demokratins uppgift att sätta sig till förmyndare för andra folk”.
Kongressbeslutet från 2009 var ett brott mot en lång fin socialdemokratisk fredstradition. Under hela 1900-talet var svensk arbetarrörelse en stark röst för fred. Hjalmar Branting, Alva Myrdal, Inga Thorsson och Maj-Britt Theorin var dess uttolkare. Olof Palme kritiserade våld, krig och förtryck oavsett var det skedde i öst eller väst, nord eller syd.
Nu har västvärlden satsat på krig och militära interventioner i Irak, Afghanistan och Libyen och misslyckats. Världen har under några år fått se hur det slitna uttrycket om att våld bara föder mera våld har blivit verklighet. De senaste dagarnas krigsförbrytelser i Irak understryker detta.
Med FN och EU i spetsen måste en ny fredslinje utarbetas för att förebygga krig och konflikter. Jag tror att skolan och kulturen kan bädda för fred. Redan i förskolan bör fredsfrågorna vara ett obligatoriskt ämne på schemat med sikte på en fredsutbildning i staternas regi.
Krig skapar djupa sår som är svårläkta. Sorgen etsar sig fast och lämnar efter sig smärta och svårläkta bölder. Sorg och dysterhet i ett samhälle förmörkar och drar ner framtidstron. Krig förråar människors sinnen och tänkande. Och samhällena blir därefter.
Det är farligt för en nations mentala hälsa, om vi inte reagerar mot ondskan, mot våldet, mot krigets råhet och mot mänsklig förnedring. Det är farligt om likgiltigheten och passiviteten tar överhand. Alva Myrdal brukade säga, att det är ovärdigt att vara passiv.
Man kan egentligen säga att det är en ren självbevarelsedrift att bekämpa krig och våld. Om vi inte gör det så kommer världen att bli ännu hårdare och alltmer kärlekslös. Med fler krig och konflikter som följd. Ingen långsiktig fred kan uppnås utan rättvisa. Fred är när vi bryter ner synliga och osynliga murar mellan människor, nationer och religioner.