I dag kan allt bli mycket bättre
En klassisk film väcker tankar
Det händer att Monika gör sig extra fin innan hon lämnar lägenheten. Hon lägger en noggrann rouge på kinderna, plockar fram den där mascaran som bara används vid speciella tillfällen, väljer ett läppstift med sobert intensiv körsbärsröd ton.
Hon tänker ofta samtidigt att hon inte riktigt begriper varför hon anstränger sig. För även om klänningen är skimrande sidenblank och naglarna perfekt filade är det ingen som ser henne på det sättet hon önskar.
Hon är förvisso medveten om att hon betraktas som en främling i sitt land, i sin stad, men ändå kan hon inte vänja sig vid de där dömande blickarna. De där ögonkasten som mäter, förutsätter och hägnar in. Som placerar henne i ett fack där hon inte känner sig hemma.
En bra dag kan Monika stå ut med det. Ändå sträcka på ryggen när hon går med sin vagn till kvartersbutiken för att handla mat. Bemöta de stirrande blickarna med trots och låta sina mörka ögon, Amir säger att det var just dem han först föll för, borra sig igenom de osynliga barriärer som hon inte vill befinna sig bakom.
Men hon är osäker på om det här är en sån dag. Om hon har energi nog att stå emot all långsamt bubblande vrede. Om hon orkar bära ett ok som egentligen inte är hennes, men som alltid placeras på hennes axlar när hon lämnar hemmet.
Monika drar en djup suck och drar slöjan över huvudet. Kanske blir det annorlunda i dag. För hon har ju ändå gjort sig extra fin.