Islam+väst=sant
Carl Rudbecks debattbok väcker hopp
En mening i Olga Grjasnowas roman Ryssar är såna som gillar björkar har etsat sig fast: ”Han har varit i Tyskland i fyrtiotvå år och först nu har han fattat att han är muslim”. Den polarisering som smugit sig på västvärlden de senaste decennierna måste i ett givet ögonblick te sig chockartad för en turkisk gästarbetare i Tyskland. Att islam och ”islamiseringen” blivit den stora samlande frågan för högerextremister är tydligt.
En liten diskret skrift från Timbro ska nu sopa rent framför de ideologiska portarna. Carl Rudbeck har författat, vilket borgar för en viss nivå och kvalitet. Och det är en intressant, om än summarisk bok. En lång essä som kan bli ett perfekt diskussionsunderlag, eller rent av bokcirkelbok (om nu sådana finns fortfarande).
Den avlivar diverse myter om islam, som till exempel att religion och stat alltid måste hänga samman. Islam har, liksom kristendomen, ett komplicerat förhållande till staten. Ibland dominerar religionen, ibland inte. Dagens islam kännetecknas, vilket Rudbeck gör mycket klart, av de migrationer som förvandlat religionen från en samlad kultur, till en religion bland flera andra. Hans fokus är islam i det liberala Europa och USA.
Rudbeck vill inte närmare definiera det liberala, och plats finns väl heller inte. Men det han vill problematisera är kortfattat hur en religiös tro som, liksom de flesta religioner, bygger på kollektiv underkastelse ska kunna samsas med den liberala inställningen till mänskliga fri- och rättigheter, det egalitära och synen på individens frihet. Han framhåller skepsis och ifrågasättande som den främsta liberala dygden, en dygd som han anser inte kan delas av troende. Å andra sidan lär den delas även av icke-liberaler.
Större delen av resonemangen i essän motsäger emellertid detta. En religion avskaffar måhända sig själv om de grundläggande principerna ifrågasätts. Men det gäller ju själva tron. Med den intakt kan både muslimer och kristna ifrågasätta delar av läran. Och så görs ju, Rudbeck diskuterar både Tarik Ramadan (som han inte riktigt litar på) och den i USA verksamme Abdullahi Ahmed An-Na’im, som ser en sekulär stat med full religionsfrihet som det bästa för alla muslimer, bland annat för att islams modernisering ska kunna vara möjlig.
Rudbeck beskriver islam på ett spännande, medryckande sätt, jämför den med frikyrkan (avsaknad av centralt överhuvud, påve), påpekar hur svårtolkad Koranen är, att det inte finns lika många formella strukturer och att man nästan kan tala om flera islamer, alltså ännu fler än de stora riktningarna sunni och shia.
Alla dessa riktningar och en viss formlöshet i kombination med kommunikationskanaler som skapar en global islam har gjort religionen oöverblickbar och i viss mån kanske mer oresonlig. Som Rudbeck skriver: ”…vad som tidigare kunde vara en intressant debatt har nu blivit ett teologiskt kaos där fatworna med blixtens hastighet far fram på nätet.”
Trots den islamistiska versionen av näthat skriver Rudbeck med tillförsikt om islams och liberalismens möjliga gemensamma framtid. Bara en sådan sak som att en god muslim, liksom Muhammed, är verksam i världen och inte har möjligheten att dra sig undan i kloster, förenar ju stilla kapitalismen med islam. Rudbeck avvisar givetvis all lagstiftning mot kränkningar av mu-slimer. Han pekar ut kvinnors rättigheter som den största stötestenen när islam ska anpassas till det liberala väst. För det är förstås det skriften går ut på.
Det är svårt att se hur något annat skulle vara möjligt, än att religion är en privatsak, som kräver några lediga dagar (Rudbeck föreslår ett ledighetskonto för alla, att tas ut när ens religion så kräver), lokaler att träffas i och tillgång till vissa matvaror. Den religiösa kunskapen kan bidra intellektuellt till ett samhälle. Men mer än så kan inte äktenskapet mellan liberalism och islam (eller för den delen kristendom) tåla för att hålla.
Islams framtid skapas, som Rudbeck skriver, i Malmö, Paris, Hamburg, Marseille. Islam och liberalismen är en hoppfull bok. Någon skulle kunna kalla den förenklad och naiv. Jag delar Rudbecks önskan att muslimen upphör att vara ”den andre” och att det börjar göras skillnad mellan islam och muslimer. Ingen människa ska behöva i alla lägen identifieras med sin religion.