Hemliga agenter satte ner foten
Ny filmbox visar hur tjänstefolket ville att det nya samhället skulle byggas
Hembiträdet lär vara den enda yrkesgrupp i Sverige som givit upphov till en egen filmgenre. Från 30-talet till en bit in på 50-talet gjordes mängder av populära pilsnerfilmer som alla hade hembiträden i huvudrollerna.
När jag ser tre av de filmer (den fjärde, Sussie, är mer en romantisk bagatell och inte lika bra) som ingår i Den stora hembiträdesboxen är det en sak som slår mig direkt: steget är rätt långt till exempelvis vår tids succéserie Downton Abbey, med sitt upstairs-downstairs-tema. Där dväljs överklassfamiljen i sina luftiga slottssalonger, lojalt och diskret uppassade av tjänstefolket, som i sin tur bara kan slappna av i sitt våningsplan – källaren.
I de svenska gamla filmerna stormar hembiträdet in hos medelklassen och lär den veta hut. Man hänger upp rocken på en galge, tack så mycket, barnen ska ha mellanmål så blir de inte så kinkiga och nu är det han som tar sig i kragen och avslutar sin läkarutbildning ögonaböj.
Hembiträdet har också anspråk vad gäller anställningsvillkoren. Mycket modesta anspråk, men de finns tydligt med i filmerna. En del familjer svartlistas till och med av hembiträdena, för att de inte uppfyllt villkoren eller burit sig illa åt.
På ett sätt liknar det hela en förljugen, romantiserande omkastning av de verkliga förhållandena. I själva verket har ju hembiträdena varit en maktlös, svårorganiserad och lågavlönad grupp med urusla arbetsvillkor. Men samtidigt som filmerna kom diskuterades hembiträdenas villkor hett. 1933 tillsattes en statlig utredning och 1944 kom Hembiträdeslagen som reglerades deras arbetstid.
Ändå, påpekar historikern Ulrika Holgersson som forskat om hembiträdesfilmerna (Sveriges Radio, 26 sep -11), var hembiträdena en anomali inom sin tids starka arbetarrörelse. De passade inte in i idén om vad en arbetare var: de var kvinnor och utförde hushållsarbete i andras hem. Det var omodernt och ojämlikt. I ett par av filmerna antyds faktiskt att hembiträdesyrket egentligen tillhör det förgångna. ”När jag blir gift en gång ska jag sköta hushållet själv”, säger en liten flicka profetiskt alldeles i slutet av Vi hemslavinnor från 1942.
Filmen, som är emblematisk för genren, regisserades av Schamyl Bauman och bygger på en pjäs. Den filmatiserades tre gånger, alla med den lika emblematiska Dagmar Ebbesen i huvudrollen som hembiträdet Kristiana. Hon accepterar en plats hos fabrikörfamiljen Larsson, trots att de är ökända för att sparka sina hembiträden för minsta småsak.
Filmen är inte nådig mot den överklassiga fru Larsson, spelad av Hjördis Petterson. Hon framhåller på ett löjligt sätt sin bakgrund som friherrinna och gestaltas som lat, snål och dominerande. Men Kristiana rår hon inte på. Hon arbetar sig in i familjens hjärtan med sin barska rådighet. Hon skapar ordning och låter sig inte förvisas till några bakre regioner.
Hon bär också på en livssorg. Som ung adopterade hon bort en son, och denna historia griper in i berättelsen på ett försonande och romantiskt sätt. Det visar sig att sonen är tillsammans med fabrikörsdottern – och här tydliggörs ett av hembiträdenas typiska drag i filmerna: de fungerar som medlare, inte bara mellan samhällsklasserna, utan också mellan stad och landsbygd.
I filmen Kristin kommenderar – en ganska missvisande titel för övrigt – får vi följa ett ungt Stockholmspar under en halv livscykel. De förälskar sig, gifter sig och skaffar i rask takt tre barn. Filmen skildrar ett modernt, förhållandevis jämställt familjeliv. Både mamma och pappa arbetar hemma, som illustratör respektive översättare, och hjälps åt med barnen. Men pengarna tryter och livet blir slitsamt.
In kommer då Kristin. Hon spelas av Dagmar Ebbesen, och precis som i Vi hemslavinnor har hon en tragisk historia. Som barn såldes hon tillsammans med sin mamma på auktion till lägstbjudande. De hade turen att hamna hos en godhjärtad läkare som råkade komma förbi och chockades av den barbariska situationen. Detta glömmer Kristin aldrig. När det visar sig att mannen i Stockholmsfamiljen är läkarens son blir hon långt mer än ett hembiträde. Hon blir familjens räddande ängel genom åren. Gissa vem som knackar på dörren när unga frun ber till gud om hjälp?
Kristin är alltså från landet och framställs som ganska traditionell, livserfaren och lite snusförnuftig. Filmen slutar i en sorts kompromiss mellan den moderna storstadsfamiljens avslappnade ideal och Kristins moral. Det innebär också att könsrollsordningen i familjen återställs när mannen till slut blir läkare och försörjare. Efter det får vi inte se kvinnan i huset teckna och måla mer.
I Bröderna Östermans huskors från 1945 är det däremot storstan som kommer till landet och skapar ordning. Här tar den driftiga och smarta Göteborgstjejen Anna, härligt spelad av Emy Hagman, tjänst hos tre bröder i Stockholms skärgård.
Stad- och landtemat kastas om: lantisarna är bekväma, snudd på lata, och sitter fast i gamla bygdekonflikter. De framställs enligt Åsa-Nisse-stereotypen som krumma och dumsluga.
Anna däremot kör raka rör. Hon ser potentialen i brödernas gård – de måste bara jobba mer och sluta åka och fiska hela tiden. Inom kort är hon arbetsledare, fastighetsmäklare, djurskyddsinspektör och hembiträde i ett. Bröderna försöker bli av med henne, men hon har förhandlat sig till ett ettårskontrakt och biter sig fast. Till slut har hon skapat en blomstrande gård driven av tre välrakade och arbetsamma ”storkarlar”. Uppgiften är slutförd, dags att resa hem och gifta sig.
Den stora frågan som infinner sig när man ser de här oväntat välgjorda och fartiga filmerna är naturligtvis: varför lägger de här kvinnorna en sådan enorm energi på att förbättra sina arbetsgivares tillvaro och attityd?
Jag tror att svaret är ideologiskt.
De är agenter för en genomgripande samhällsförändring. Budskapet är att arbetare, medelklass och bönder ska bygga ett nytt samhälle tillsammans. Detta samhälle ska vara mer jämlikt och rättvist, och tillvarata det bästa från alla världar. Men det får inte gå för fort och det får inte bli kaotiskt längs vägen. Det får inte heller bli alltför radikalt. Överklassen kan få finnas som excentrisk krydda i bakgrunden, könsrollerna får inte kullkastas fullständigt, doktorn ska fortfarande röna respekt hos menigheten och alla ska respektera sin arbetsuppgift.
Hembiträdet representerar förnuft och överblick, med en fot i arbetarklassen och en i den miljö där hon arbetar. Mer än en verklig figur är hon en sorts drömbild: en klok människa som kliver in i andras liv och stöttar, reder ut och engagerar sig långt bortom vad hon har betalt för. Någon att hålla i när framtidsåskan mullrar, en siste mohikan från en samhällsordning av herrskap och tjänstefolk.
De gamla filmerna är intressanta och ofta charmiga, men romantiseringen av ett tufft och ofritt yrke är ändå milt sagt olustig. I decennier försvann hembiträdet ur sikte, men nu kommer hon igen i ny, Rut-avdragen tappning. I dag vill en del framställa henne som en stark kvinnlig arbetare med potential att utvecklas till entreprenör med egen städfirma. Men i exempelvis antologin Rena hem på smutsiga villkor? (red Gavanas och Callerman, 2013) ges en annan bild.
De vita tjänsterna har ökat men svartarbetet har bara minskat marginellt. Många drar sig fram på en kombination. Lägsta lön är 18 000 kronor i månaden, men inte sällan saknas kollektivavtal. Bara 5–10 procent av dem som arbetar i hushållstjänstsektorn är fackligt anslutna. Deltid är vanligt. Branschen är starkt kvinnodominerad.
Jag skulle välkomna filmer som med respekt satte dessa kvinnor och deras arbete i centrum. Den gamla hembiträdesstereotypen hoppas jag däremot är för evigt förpassad till historien.
