Karaktärsmord är inte journalistik
I nyutgåvan av sin bok ”De apatiska” försöker Gellert Tamas nu vrida klockan tillbaka.
När sexåriga Nadja tvingades spela apatisk var beskrivningen av sondsättningen det som personligen tog mig hårdast. I patientjournalen från Falu lasarett står att: ”vid försök till sondsättning får vi en mycket traumatisk situation där vi p.g.a. ångest och rädsla hos flickan blir tvungna att avbryta.”
Några dagar senare lyckades dock vården föra en sondslang genom näsborren och ner genom svalget till magsäcken. Nadja togs ut ur skolan och tvingades leva tio månader av sitt liv som ”apatiskt flyktingbarn”, instängd i en lägenhet med fördragna gardiner. Ovanpå detta lät föräldrarna sin dotter vara med i en amerikansk dokumentärfilm, Life overtakes me, där flickan filmades halvnaken, iförd endast blöjor och visades upp för hela världen.
Den lilla flickan var självklart inte tillfrågad, utan användes som verktyg av både filmarna och föräldrarna. Flickans lidande var själva hårdvalutan: det sålde filmen och det gav föräldrarna uppehållstillstånd. I samma film blev Gellert Tamas intervjuad. Han sade att det förut gick ”rykten om barn som simulerade”, ”men det visade sig att dessa rykten var vad vi i dag kallar för fake news, propaganda från högerextremister”.
De allra närmsta i bekantskapskretsen kände till att Nadja tvingades spela sjuk. Till och med deras barn som lekte med Nadja visste om det. Men när vännerna såg att föräldrarna inte bara tvingat sin dotter att spela sjuk utan också visade upp hennes påtvingade tillstånd för hela världen i en film som blev nominerad till en Oscar fick de nog och bestämde sig för att berätta allting. Som den före detta vännen uttryckte det: ”Det värsta är att man gör så här mot sina barn. Det är som en instruktionsfilm för att göra dem illa”. Det bildmaterial som jag också fick, vilket tydligt visade att flickan inte var sjuk utan tvingade att spela, gjorde att berättelsen om Nadja var solid till 100 procent.
När jag skrev om misshandeln av Nadja i Magasinet Filter i februari 2020 hade jag förväntat mig en polemisk intervju med läkarna på Falu lasarett. Så blev det inte. Läkare och vårdpersonal hade efter fallet Nadja redan börjat lägga om vården av de apatiska barnen. De hade också läst mitt första reportage i Magasinet Filter, Ohörda Rop, där Nermin och Anahit Arakelyan, berättade hur de via hot och våld tvingades spela sjuka. En tid efter reportaget provade läkarna i Falun att separera två nyinkomna apatiska barn från sina föräldrar. Barnen blev friska inom ett par timmar, vilket tydligt indikerade att de aldrig hade varit sjuka.
Det var mitt absolut stoltaste ögonblick som reporter. Jag var inte bara stolt över att jag hade påverkat sjukvården, jag var faktiskt också stolt över den läkare och vårdpersonal som vågade ta till sig ny information och omsätta den i verkligheten – och därmed gå emot Socialstyrelsens rekommendationer. De förhindrade en barnmisshandel som i värsta fall kunde ha pågått i flera år.
I nyutgåvan av sin bok De apatiska försöker Gellert Tamas nu vrida klockan tillbaka. Det är samma gamla bok som tidigare. Det enda som är nytt är förordet, som i komprimerad form har publicerats på Aftonbladet Kultur. Tamas gör som han alltid har gjort: tillför inget i sakfrågan och försöker karaktärsmörda dem som inte går hans väg.
Tamas skriver i boken att jag lever på pengar från ytterlighetshögern, alltså fascister och nazister.
Sedan 2018 har jag levt på: 1) Inkomster från Public Service, 2) Min fru 3) Crowdfunding 4) Förskott från bokförlaget Mondial 5) Arvoden från Magasinet Filter.
Under hela tiden jag skrivit boken har jag varit anställd som reporter på P4 Väst i Uddevalla, där jag bland annat avslöjat hur unga flickor blivit misshandlade på ett HVB-hem, kallat ”Flickhemmet”. Mig veterligen är ingen av mina ”finansiärer” eller arbetsgivare högerextremister, men Tamas kanske har alternativa källor.
Vidare skriver Tamas att ”Sandstigs tolk” har sökt upp en familj med ett apatiskt barn och trakasserat dem. Men det finns ingen ”Sandstigs tolk”. Däremot finns en ung kvinna som heter Anahit Arakelyan som under hot och våld tvingades spela apatisk som tioåring och offentligt berättat som sina upplevelser. Eftersom Anahit kan armeniska har hon pratat med nämnda familj på telefon en gång och utnyttjade då sin fulla rätt att ställa frågor. De kom inte särskilt bra överens, eftersom föräldrarna till barnet, som sades ha legat i koma i tre år, inte stod ut med att bli ifrågasatta.
Tamas har alltså diktat upp att Anahit ensam, eller tillsammans med mig, har tagit sig till samhället där familjen bor, och bankat på dörren och skrikit: ”Öppna, jag vill prata med er! Jag vet att ni har tvingat er dotter att spela sjuk. Öppna!”
Det här måste vara bland det mest bisarra jag läst. Det krävdes ett oerhört stort mod av Anahit att gå ut och berätta om vad hon hade upplevt. Nu blir hon attackerad av Gellert Tamas genom en helt och hållet påhittad historia, vilket jag självklart också kan bevisa.
Jag är egentligen inte förvånad. Vi är nu fem personer som under åren granskat det som Gellert Tamas publicerat och gått igenom olika delar av han källmaterial: Jesus Alcalá, Lasse Granestrand, Peter Santesson, Johan Åsard och jag själv. Alla fem har dragit samma slutsats: Gellert Tamas manipulerar sitt källmaterial och utelämnar sådant som går emot hans tes.
Den som vill få ett hum om hur Tamas arbetar kan i Magasinet Filter läsa om hans hantering av de norska sjukjournalerna.
Att Gellert Tamas sjunker allt djupare i sina desperata försök att återupprätta sin status kan jag ha en viss förståelse för. Den upphöjda position som kultursverige gett honom gör ont att mista – men karaktärsmord är inte journalistik och hjälper knappast några apatiska barn
I våras släppte Uppdrag Granskning en interngranskning av sitt eget program ”Spelet om de apatiska barnen”, av Gellert Tamas. Resultatet i granskningsrapporten var förödande. Granskaren Johan Åsard beskrev programmet som ”vilseledande och manipulativt” och i tidskriften Respons: ”en förrädiskt övertygande kedja av falska indicier”. Gellert Tamas bok bygger på just det programmet och boken har nu alltså adderats med ett nytt förord där Tamas som synes sjunker lägre än någonsin tidigare.
Jag har inte så mycket mer att tillägga i diskussionen med Tamas. För min del är den egentligen över. Att Gellert Tamas sjunker allt djupare i sina desperata försök att återupprätta sin status kan jag ha en viss förståelse för. Den upphöjda position som kultursverige gett honom gör ont att mista – men karaktärsmord är inte journalistik och hjälper knappast några apatiska barn.
Att bokförlaget Polaris ger ut en bok som är lika daterad som den första utredningen av ”seriemördaren” Thomas Quick är svårare att greppa. Vad vill Polaris signalera med det?
Men för dem som intresserade av sakfrågan och av hur ett helt samhälle med ett antal läkare och journalister i spetsen, kunde gå över lik för att framstå som goda finns det en bok som beskriver detta. Den heter De apatiska barnen: och samhället som svek. Låna sedan gärna Gellert Tamas bok på biblioteket och jämför dem.
Till sist: Jag trakasserar inga familjer. Däremot är jag en grävande reporter och måste som sådan ibland vara offensiv. Nadjas föräldrar misshandlade sin sexåriga dotter. De fick understöd av läkare, filmare, av Gellert Tamas och i förlängningen av hans nya bokförlag. Att Aftonbladet nu blir del i Tamas högst personliga krig mot mig får jag hoppas är ett olycksfall i arbetet. Det hade varit önskvärt med en viss faktakoll från redaktionens sida.
En sak är säker: om ett sexårigt barn blir misshandlat och har hela samhället emot sig är det ingen tvekan om på vilken sida jag ställer mig. Om jag intervjuar människor som misshandlat sina barn kommer jag inte vika en tum från min grundinställning: de är förövare, inte offer.
Deras barn är offren.
