Horace och giljotinen
Engdahl jämför Jean-Claude Arnault med Marie Antoinette
I en lång artikel om Svenska Akademien i det senaste Times Literary Supplement, ser Horace Engdahl likheter mellan Jean-Claude Arnault och Marie Antoinette, och franska revolutionens efterdyningar:
”Jag tror att vi är uppe i en liknande situation nu, vi befinner oss i ett sorts 1789, och krafterna som släppts lösa är extremt starka och väldigt, väldigt svåra att motstå. Jag vet inte hur många vittnen som trädde fram för att anklaga Marie Antoinette för incest med sina barn, men det var förmodligen inte färre" (Fritt översatt).
Engdahl har inte dragit sig för att göra sådana halsbrytande kopplingar under året, som när han kallade Sara Danius för den sämsta sekreteraren sedan 1786. Det är också uttalanden som går tvärtemot det som han ofta har framhållit, så även i denna intervju: Att allt som spelar roll för honom är Svenska Akademiens välbefinnande och reparerade rykte.
I texten målar Engdahl upp Sverige som ett land där metoo och medierna har tagit över rollen som tyckare och domstol. En ny revolution, där ett segerrusigt folk vill störta makten. Själv har han aldrig haft en chans, eftersom varje försök till förklaring skjuts ner på förhand.
Man kan ha förståelse för känslan, men det är svår att förena med hans och Akademiens beteende. Jag, och antagligen många andra, har betraktat förfallet som en frågande publik, som gång på gång matas med utspel och förvirrade ageranden från en Akademi som i nästa andetag lägger locket på och hänvisar till stadgarnas tystnadsplikt.