Ska en ryss våga ha en åsikt?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2015-02-27 | Publicerad 2006-05-22

ANNA POLITKOVSKAJA om en tragedi - och en korruption som dödar

Nakna och spruckna väggar, en sur stank av sår som inte rengjorts på länge, fönster utan gardiner - ett typiskt regionssjukhus i Ryssland. På sin säng sitter Aliusset Nusrullaev, en av de skjutna. Han har legat i koma i tre dygn och har fortfarande svårt att förstå vad det var som hände.

Vid middagstid den 25 april gick Aliusset, som bor i bergsbyn Miskindzji, Dagestan, för att besöka dotter och barnbarn. I byn pågick samtidigt ett protestmöte mot korruptionen inom distriktsadministrationen. Dotterns hus ligger cirka tvåhundra meter från den plats där mötet hölls.

"Vi hörde skottlossning och några minuter senare släpade de in en sårad till oss. Jag kände inte igen honom. Men de sa att han var från Mikrach, som är en annan by i vårt distrikt. Han var alldeles blodig. I samma ögonblick kom tre soldater från specialstyrkorna OMON inrusande på gården. De hade gasmasker. En hade ett Winchestergevär och de två andra kulsprutepistoler. Den ene sköt genast en salva mot dasset. Men han med Winchestern sköt ett skott rakt i bröstet på mig. Från 15-20 meters håll. Jag stod på tröskeln och rökte. Jag ramlade in i huset, och vaknade upp på sjukhuset."

Aliusset hade tur. Kulan träffade honom en centimeter ovanför hjärtat. Inrikesministeriets specialstyrkor, OMON, använde den här dagen ammunition med stora metallkulor med en diameter på en och en halv centimeter, fyllda med något slags gas. Det är officiellt tillåtet att använda sådana kulor för att avvärja "orangea upplopp" - det vill säga protester mot makthavarna. Men de ska bara skjutas mot hårda hinder (plank, murar, asfalt): när kulan exploderar sprider sig gasen och skingrar folkmassorna.

Men den 25 april använde man dem mot levande hinder, mot människor som Aliusset. Den gasfyllda kulan for rakt igenom hans bröstkorg och fastnade, utan att ha exploderat, i ett ben på ryggsidan. Kirurgen plockade ut den.

Murad Nagmetov, 33 år, universitetsutbildad fysiker, deltog i protestmötet. En gasfylld kula träffade honom rakt i hjärtat och exploderade. Murad dog omedelbart inför ögonen på sin yngre bror Ruslan.

"Jag såg vem som sköt Murad", säger Ruslan. Hans ansikte är täckt av skäggstubb - här rakar man sig inte där man nyligen förlorat en nära anhörig.

"Plötsligt dök OMON-soldater i dubbla led upp på kullarna ovanför den plats där protestmötet hölls. Ingen väntade sig något ont. Men soldaterna började skjuta på oss, uppifrån. Precis som i kriget."

Brödernas far, Jarmet Nagmetov, gråter.

"De jagade oss, som harar", säger han. "Varför?... Var det för Abasovs skull? Själv har jag ingen utbildning, men jag levde för att mina tre söner skulle få sin examen, sedan skulle de på ett värdigt sätt fullgöra sin militärtjänst. För vems skull? För fosterlandet. För att de skulle bli till nytta för sitt land. Men vad gjorde landet ...?"

Senare talar jag med Kermikhan Abasov, administrativ chef för Dokuzparin-distriktet i republiken Dagestan och en av de ansvariga för tragedin:

"Men varför gick de egentligen till det där mötet? Om de hade stannat hemma och grävt i sina köksträdgårdar, då hade hans son levt idag".

Kermikhan är klädd i en elegant italiensk kostym, en sådan som bara bärs av affärsmän med med mycket höga ambitioner i Moskva. Han kom glidande till vårt möte i en lyxig silverfärgad Land Cruiser.

Han är chef för ett av de allra fattigaste distrikten i Dagestan, som är den mest korrumperade delrepubliken i Ryssland. Fruktodling, kålodling och fåravel är de enda näringsgrenar som finns där. Statsbidragen spelar en avgörande roll för ekonomin. Abasov har suttit vid makten och haft hand om dem i sex år. Numera kallas han bara "khanen Kerimkhan".

Invånare i distriktet har klagat i oräkneliga brev till olika myndigheter, till och med till president Putin:

" ... Under Abasovs tid som distriktschef har statliga medel till en summa av över 16 miljoner rubel förskingrats", "budgeterade medel har använts på ett därtill icke avsett vis". "Enorma summor har förskingrats genom att man i distriktets budget har inräknat inrättningar som inte existerar eller inte fungerar: sportskolor ute i byarna, konstskolor, lokal-tv, daghem... Vi ber er att ingripa..."

Inget har hänt.

Den 31 oktober förra året arrangerades det första stora protestmötet i distriktets centralort. Dit kom hälften av distriktets vuxna befolkning. Man gav Abasov ett halvår för att rätta till det som var fel, och förvarnade i en resolution om att ett nytt möte skulle sammankallas till våren. Det bestämdes till den 25 april, vilket man också underrättade Abasov om: "...syftet är: ...en offentlig diskussion om tillståndet i distriktet, och att uttrycka vårt bristande förtroende för K S Abasov."

Abasov blev upprörd och skrev den 17 april ett officiellt brev till Dagestans president Magomedov, till den allmänna åklagaren och till inrikesministern Magomedtagirov: "...syftet med nämnda protestmöte är att på olagliga grunder och med våld störta det lokala självstyrets chef och distriktets allmänna åklagare... Jag ber er att ingripa."

Abasov erkänner, utan att blinka:

"Från klockan sju på morgonen den 25 april var de här för att skydda mig. Så att ingen mer skulle få för sig att ställa till med någon orange revolution."

Vid 11-tiden på förmiddagen började folk från byarna att strömma in till distriktets centralort. De gick till fots i täta led och bar banderoller av rött bomullstyg där det med vita bokstäver stod: "Bort med khan Kerimkhan!" och "Vi vill ha ärliga val!". Abasov förskansade sig i administrationsbyggnaden i bortre änden av stadsparken och vägen dit spärrades av OMON.

Överläggningar inleddes mellan ledarna och åldermännen i demonstrationen och republikens vice inrikesminister, Magomed Ismailov, som kommit från Machatjkala för att rädda Abasov. Även OMON-styrkornas vice befälhavare, överstelöjtnant Eduard Ognev, deltog. Efter halva dagen öppnade OMON en korridor så att demonstranterna kunde marschera ut ur centralorten. Nästan tre tusen personer med banderoller vandrade till byn Miskindzji, sju kilometer bort. Efter dem kom OMON-styrkorna i bussar och i en bil åkte viceministern Ismailov tillsammans med distriktets allmänna åklagare Lagmetova. Mötet inleddes.

Folk krävde att Abasov skulle hämtas. Viceminister Ismailov sa nej. Stämningen blev mycket spänd. Vid 14-tiden kom en lastbil från byn, med stenar som vältes ut på vägen. Människor sa till Ismailov: "Om vi inte blockerar vägen kommer ingen att lyssna på oss."

"Då gav jag personligen order till överstelöjtnant Ognev att vidta specialåtgärder", tillstår viceminister Ismailov.

Och hur kom det sig att soldaterna började skjuta rakt mot folk?

"Det uppstod handgemäng", säger överstelöjtnant Ognev. "De var 800 och vi 63".

En videofilm som togs vid 15-tiden visar att det då varken förekom slagsmål eller handgemäng. Däremot ser man hur viceminister Ismailov och allmänna åklagaren Lagmetova lämnar mötet. Några minuter senare börjar OMON-soldater att ta sig uppför kullarna på bägge sidor om den blockerade vägen.

Där uppifrån börjar de beskjuta mötesdeltagarna - och möts av stenkastning. Elva OMON-soldater skadas. Bland mötesdeltagarna, många av dem kvinnor, barn och åldringar, skadas 60 personer.

Människorna flydde undan kulorna, hals över huvud. Man jagade dem och fortsatte att skjuta och slå dem med batonger. Genom fönstren till de närmaste husen kastade OMON-soldaterna in tårgasgranater. De pepprade uthus och förrådsbyggnader med kulsprutesalvor. Efteråt kunde man samla ihop säckvis med kulor och hylsor från gårdarna.

Varför gick ni inte ut till människorna då? frågar jag Abasov, i vredesmod. Jag kan inte längre hejda mig: Allt skulle ju ha kunnat bli helt annorlunda! Om ni bara hade gått ut, som man bad er göra, och pratat lite med dem, då skulle alla kanske ha levat idag...

"Hur skulle man ha kunnat prata med de där eländiga stackarna!" svarar mannen från den silverfärgade Land Cruisern.

Korruption är det allra största eländet i Ryssland. Och som en följd av detta elände har det ännu inte väckts något åtal mot specialstyrkornas olagliga vapenanvändning och inte heller mot Kerimkhan. Däremot har de stenar som kastades mot OMON-soldaterna lett till åtal för attentat mot ordningsmaktens företrädare. Och alla de som sårades under mötet inkallas till rättegången... som vittnen.

Varför? Distriktets allmänna åklagare Firuza Lagmetova, under vars beskydd skottlossningen ägde rum, försöker förklara det oförklarliga:

"Jag har goda skäl att inte betrakta de sårade som kärande. De deltog ju alla aktivt i upploppen."

Jag är övertygad om att detta hade kunnat hända var som helst i vårt land. För överallt ser det numera likadant ut: Tjänstemännen förskingrar statliga medel, folket utarmas och ordningsmakten reagerar aggressivt mot alla slags orangea revolutioner.

Dessa tre företeelser är intimt förknippade med varandra och med dagens Ryssland.

Utfattiga bergsbyar

Anna Politkovskaja