Drakar med smutsig byk
Åsa Linderborg: Expressen och Dagens Nyheter tiger om #deadline på sina egna redaktioner
Jag har aldrig utsatts för sexuella trakasserier på Aftonbladet – om jag inte räknar med alla läsare som mejlar aggressiva avrunkningar och fantasier om hur mitt underliv ska skändas. Därför har jag inte undertecknat #deadline, över fyra tusen kvinnliga journalisters motsvarighet till skådespelarnas #tystnadtagning.
Jag hade kunnat underteckna i solidaritet, men valde ändå att hålla mig utanför. Jag känner en enorm ömhet och respekt för dem som råkat ut för allt det som jag har sluppit, men vill ändå inte att någon ska misstänka att jag har farit illa på mitt jobb, för det har jag inte.
I solidaritet väljer jag i stället att vara en av redaktörerna för #Dokumentet 2.0 som kommer nästa vecka, ett åttiotal vittnesmål om vilken arbetsplats Aftonbladet är för oss 129 kvinnor som jobbar här. Det kommer fyrtio år efter det historiska Dokumentet från 1978, när Aftonbladets kvinnor skapade kalabalik genom att berätta om sin jobbvardag: Det var fylla och tafsanden – och ändå ville alla jobba kvar. Resultatet av Dokumentet blev att kvinnliga journalisters status höjdes överallt.
Hur funkar då Aftonbladet i dag ur ett kvinnoperspektiv? Både bra och dåligt kan man säga, precis som alla arbetsplatser. De flesta problem är mer gamla än nya – de sitter helt enkelt i strukturerna. Trots allt, älskar vi den här tidningen.
Deadline visar att problemen finns inom alla mediehus. I söndags bloggade Thomas Mattsson i något slags preventiv krishantering nervöst och febrilt om vilken jämställd arbetsplats Expressen är, med alla kvinnliga chefer. Okej, men har han en knivsudd kunskap om genusstrukturer så vet han att det inte finns några belägg för att kvinnliga chefer lyfter kvinnor som kollektiv. Tvärtom, kvinnor stöttar ofta systemet som de lyckades ta sig fram i.
Mattsson tillhör de där mediecheferna som tror att sexuella trakasserier, förminskningar och skev lönesättning finns precis överallt utom i de hus som de själva ansvarar för. Som tror att deras anställda ska vara så lojala och så tacksamma att få jobba där, att de aldrig skulle berätta. Deadline visade något annat.
Finns det några dåliga erfarenheter är de gamla, skriver Mattsson vidare, i ett tappert försök att övertyga sig själv. Verkligen? I går avslöjades att en stjärnreporter på Expressen – av pressetiska skäl skriver jag inte hans namn – medelst sexuella hot försökt få till intervjuer. När Aftonbladet söker Thomas Mattsson för en kommentar, gör han sig oanträffbar.
Expressen har i fyra veckors tid ägnat sig åt Aftonbladet på det grövsta sätt, men sin egen smutsiga byk hänger de inte ut för vädring. I stället för att göra journalistik på anklagelserna mot Expressen, gör de ett stort knäck på Jimmie Åkessons skandaler genom tretton år. Hur ser en ryggradslös publicist ut? Åk till Marieberg och kolla.
På Publicistklubben (23 nov) frågade jag Expressens ställföreträdande ansvariga utgivare Karin Olsson varför de gjort sex sidor på ryktena om tio, femton år gamla grejer som rör Fredrik Virtanen, men (då ännu) inte namngivit den betydligt mer kända ”radioprofilen” eller den namnkunniga ”komikern”. Varför ska de skyddas men inte en kolumnist på Aftonbladet? Jag fick inget svar.
Jag vill inte tro att den skandalösa publiceringen – liksom Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets punktmarkering – är ett primitivt krig mot Aftonbladet. Jag tror de var oförberedda på kritiken de fick och därför tryckte på paus i namnpubliceringsivern. Expressens murdochifiering, med den ihåligaste argumentation man någonsin hört, skapade en chockvåg genom hela Medie-Sverige. Vi vill faktiskt inte ha sådan här journalistik. Skamgreppet var möjligt så länge Mattsson och Olsson trodde att deras eget fögderi aldrig skulle granskas.
Peter Wolodarski är en annan som har suttit på höga hästar och punktmarkerat Aftonbladet med de mest gränslösa artiklar. Hur hanterar han det som nu avslöjats om DN i #deadline? Jo, genom att avleda blickarna till något helt annat.
I tisdags publicerade DN ett knäck om ”kulturprofilen” som måste vara bland det tydligaste utpekande av en anonymiserad person i svensk presshistoria. Det skriver jag med större oro för pressetikens framtid än ”kulturprofilens” väl och ve. Jag har själv erfarenheter av den sedan länge ökände mannen, han hälsade på mig på Park hotell en bokmässa för några år sedan med orden: ”Du ser ut att ha en vacker fitta”.
Trots detta: DN:s skenhelighet och spelade hänsynstagande till pressetiken är ett motbjudande hyckleri.
Peter Wolodarski hävdar i Medievärlden att ”profilen” inte namnges eftersom ”de flesta svenskar inte vet vem han är” samtidigt som han i texten kallas ”en central person i svenskt kulturliv”. Vad stämmer? Har de skrivit sex sidor om en oviktig tönt som beter sig som ett arsle eller ”ett avslöjande som skakat hela kultur-Sverige”, om man nu ska tro kulturchefen Björn Wiman.
För att inte tala om Ebba Witt-Brattström, som först nu uttalar sig om mannen som ser sig som Svenska Akademiens nittonde medlem. Världen är full av tysta medlöpare, men om man som hon har gjort sig en karriär som feminist får hon nog skämmas en smula. Hennes aldrig sinande angrepp på Svenska Akademien är djupt motsägelsefulla. Å ena sidan har hon profiterat på sin närhet till parnassen och den strålglans manliga ledamöter skänkt hennes arrangemang, å andra sidan har hon känt till svinerier som hon säger att hon inte mäktat med att göra något åt. Så mycket för det systerskapet.
Andra i ”kulturprofilens” närhet säger: ”Jag visste inget”. Det måste vara årets citat i var chefs mun. Snart sagt alla Sveriges makthavare verkar ha medietränats av Jimmie Åkesson. Alla säger att det råder nolltolerans, alla säger att de inget visste.
Det är en kvinnlig revolution vi upplever nu, det finns ingen återvändo. Men vi kan ändå inte vara likgiltiga inför att medierna har skadat rättssäkerheten så pass mycket att det är svårt att förstå hur den ska kunna hämta sig med annat än att vi själva schavotterar. Det är många bekännande liberaler bland arbetsgivarna som de här dagarna torde ha svårt att se sig själva i ögonen när de av ren opportunism och upplagehets åsidosatt det liberala samhällets grundpelare: rättssäkerheten.
Pressetiken måste vara gemensam, annars hotas vi av lagstiftning. Metoo visar att vi inte längre är överens om vilka etiska regler som ska gälla. Då krävs debatt. Det är rätt anmärkningsvärt att vi inte har kunnat läsa någon kritik i sagda tidningar över publiceringarna som skakat om hela Sverige. Kanske beror det på att den tuffa arbetsmarknaden kräver ett närmast omänskligt civilkurage – ingen vill stöta sig med sin arbetsgivare.
Det som finns att säga om Aftonbladet är inte värre än det som finns att säga om andra mediehus. Skillnaden är att vi vågar rannsaka oss själva med #Dokumentet 2.0. Ska revolutionen få konstruktiva resultat, måste den knytas till varje respektive arbetsplats.
Dokumentet 2.0 kan tyckas vara ett självskadebeteende från ett mediehus som upplever sin största kris på decennier, men är i själva verket ett styrkebesked: Tystnadskulturen på Aftonbladet är inte större än att vi som jobbar här öppet kan prata om vilka problem som vi menar att tidningen har. Vi låter inte arbetsgivaren monopolisera berättelsen om jämställdheten på vår arbetsplats. Det borde ingen göra.