Oemotståndligt om svensk musikhistoria
Patrik Syk lyssnar på 19 år gamla ”Livet är en fest”
Normalt sett är jag ingen nostalgiker. Inte ett endaste dugg om jag ska vara ärlig. Men de senaste veckorna har jag befunnit mig i något slags undantagstillstånd, för jag har upptäckt den 19 år gamla arkivorgien Livet är en fest från Sveriges Radio, med ingen mindre än Stefan Wermelin vid ratten.
Det är inte bara nostalgi för att själva radioprogrammet (och då sedermera podden) har några år på nacken.
Innehållet i sig är en enda berg- och dalbana genom den svenska rockhistorien. Här finns intervjuer med såväl Joakim Thåström som Björn Afzelius blandat med både guldkorn och monsterhits ur Sveriges Radios ofantliga skivarkiv.
Det faktum att avsnitten ligger ute precis så som de vid millennieskiftet producerades för radio, med musik och allt, är i det här fallet så klart bara till dess fördel. Hur de löst frågan med upphovsrätt, Stim och reglerna kring podcasts tänker jag inte börja rota i för man ska ju som bekant inte väcka den björn som sover.
Men hur kommer det då att jag blivit helt besatt av så gammal skåpmat när jag, enligt vad jag trodde i alla fall, är så opåverkad av nostalgi? Främst handlar det själva om handlaget. Tonen och tempot i berättandet. Wermelins innerliga och uppriktiga kärlek till historien han vill berätta gör det helt enkelt omöjligt att värja sig.
Dessutom blir till slut till väldigt liten del en nostalgisk upplevelse för mig eftersom det mesta av innehållet kommer från en tid då jag ännu inte var född, eller åtminstone inte var speciellt bevandrad i svensk populärkultur.
Enda gången jag hajar till är när Wermelin ska närma sig nutid (det vill säga år 2000) och väljer göteborgarna i LOK som representanter för modern svensk rock. Då kände jag plötsligt dofter från ungdomen omsluta mig och eventuellt spolade jag framåt några minuter just där.