”En mjuk diktion som ställer skarpa krav”
Claes Wahlin om Derek Walcott, 1930–2017
Kanske är det de mest berömda fyra raderna som Derek Walcott skrev, en smula fritt översatta: ”Jag är blott en röd havsälskande nigger, / Jag har en god kolonial utbildning, / Jag rymmer holländska, nigger och engelska i mig,
/ antingen är jag ingen, eller också en nation.”
”Either I am nobody, or I’m a nation”, ur The Star-Apple Kingdom från 1979, ett drygt decennium innan han fick Nobelpriset i litteratur 1992. Hans poesi omfamnade såväl Europa, Afrika som Västindien. Ett slags mulattstil, beskrev han själv sina verk som. Havet var ett annat land för honom, som i den stora omdiktningen av Homeros – Omeros – där fiskaren Achillevs och taxichauffören Hector slåss om hembiträdet Helen.
Ja, Homeros, liksom Dante, Shakespeare eller Milton ryms i den tradition han skrev vidare på och skrev in sig i. The Arkansas testament från 1987, delas liksom Walcotts värld i två, ”Där” – hemlandet Karibien – och ”Annorstädes” – resten. Hans poesi präglas av eleganta bilder som spänner över tid och rum, av en mjuk diktion men som ställer skarpa krav. Inte på läsaren, men på världen.
Walcott gav ut drygt 25 lyrikböcker, nästan lika många pjäser och ett dussintal essäböcker. På svenska finns blott tre, diktsamlingarna Vinterlampor och Söndagscitroner samt pjäsen Sista karnevalen.
Derek Walcott blev 87 år.