En outtömlig källa av potentiella jihadister
Aleksej Sachnin: Därför kommer så många terrorister från Uzbekistan
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2018-05-01 | Publicerad 2017-04-12
Med mindre än en veckas mellanrum skedde två terrordåd i Stockholm respektive Sankt Petersburg. I Ryssland sprängde en självmordsbombare sig själv i luften på tunnelbanan, och i Sverige kapades en lastbil för att köra ihjäl folk.
I bägge fallen visar förundersökningarna att de misstänkta kommer från Centralasien och är uzbeker. Tillsammans med terrorattacken i Istanbul på nyårsafton då 39 personer bragtes om livet, har dessa tragedier fört upp de uzbekiska jihadisterna på löpsedlarna i ett Europa som tidigare inte varit helt på det klara med att det ens finns ett land som heter Uzbekistan.
Redan hösten 2015 skrev vi här i Aftonbladet om hur den sociala och ekonomiska kollapsen i Centralasien leder till en farlig politisk radikalisering. Tyvärr visade sig våra varningar vara rättfärdigade – det vill säga ingenting har förändrats till det bättre i regionen.
Till följd av den ekonomiska kris som har fortsatt utan avbrott i nära nog ett decennium har euforin från millennieskiftet förbytts i en djup pessimism med delvis alarmistiska förtecken. Det är en oro som har goda grunder. Enligt en undersökning gjord av The resolution foundation kan barnen födda runt millenniumskiftet vara ”den första generationen att betala en generationsbot genom att under sitt levnadslopp arbeta ihop mindre än sina föräldrar.”
McKinsley global institute drar liknande slutsatser i en annan rapport. De skriver att ”mellan 2005 och 2014 stagnerade eller föll inkomsten i 70 procent av hushållen inom de utvecklade ekonomierna”. Deras missnöje blossar upp i massdemonstrationer, proteströster, och en växande politisk radikalisering.
Stommen i Bernie Sanders valkampanj, Jeremy Corbyns supporterskara och Podemos framväxt i Spanien utgörs av den ”lurade generationen”. Men på precis samma sätt spelar de unga en stor roll i radikalhögerns framväxt. Unga män från de lägre samhällsskikten som hamnat på marginalen och deras gelikar från den sammanfallna medelklassen har sällat sig till gäng av nynazister. De är aktivisterna i den nya högerradikala populiströrelsen som växer fram överallt, från Tyskland till Ryssland.
Men det som sker i västvärlden är bara en västanfläkt i jämförelse med de tragedier som utspelar sig i utvecklingsländernas gudsförgätna regioner, något medierna bara skriver om när det sker ett blodbad, om ens då.
Att resa runt i de centralasiatiska republikerna, som en gång var en del av Sovjetunionen, ger intrycket av att man befinner sig i något slags science fiction-dystopi efter en stor katastrof, bland ruinerna efter den förintade civilisationen. Allting vittnar om att de personer som bor här har gått miste om stora delar av den tidigare civilisationens landvinningar.
I Pamirbergens bysamhällen har främst kvinnor, barn och äldre blivit kvar. Nästan alla unga män har rest i väg för att tjäna sitt levebröd någon annanstans. De arbetar tusentals kilometer därifrån, i Sibiriens oljeindustri eller på byggnadsarbetsplatser i de ryska megastäderna. Där trängs dessa miljoner gästarbetare från centralasiatiska länder i byggnadsbaracker utan uppvärmning, sliter för svältlöner och lever i ständig rädsla för angrepp från polis och nationalister. Majoriteten av dessa personer är från Uzbekistan, Kirgizistan och Tadzjikistan.
Enligt FN:s uppgifter innehade Ryssland i början av 2000-talet andraplatsen (efter USA) i antal legala och illegala immigranter som uppehöll sig i landet, ett antal som uppgår till mellan 14 och 20 miljoner människor (det vill säga 9–13 procent av befolkningen). År 2012 utgjorde pengaförsändelser från gästarbetande migranter 47 procent av Tadzjikistans och 29 procent av Kirgizistans BNP. Utan denna yttre tillförsel av pengar är dessa fattiga länders ekonomi i princip dödsdömd.
År 2015–2016 genomlevde Ryssland en svår kris, och rubeln minskade i värde med mer än hälften. De första av krisens offer blev gästarbetarna. Miljoner av dem förlorade sina arbeten, och pengaströmmen till hemländerna avtog rejält.
En av grundpelarna i den uzbekiska ekonomin är bomullsodlingen. Ledningen för detta land med nära 30 miljoner invånare betraktar bomullsbranschen som den viktigaste källan för exportinkomster. Dollarna som kommer in går främst till lyxkonsumtion för det härskande skiktet och dess omgivande krets.
Dagligen är hundratusentals människor tvungna att gå ut till ett krävande arbete på fälten och särskilt på bomullsplantagen, för att sedan gratis eller för en symbolisk lön överlämna bomullen till statstjänstemännen. Landet har de facto förvandlats till en slavverksamhet och ett system av feodala plikter som står i regimens tjänst. Makten och egendomarna är koncentrerade i händerna på ett fåtal klaner. Att göra en klassresa är praktiskt taget omöjligt.
I regionens mest tätbefolkade område Ferghanadalen, där Tadzjikistans, Uzbekistans och Kirgizistans gränser möts, flyr den unga generationen till städerna. Men till skillnad från föräldragenerationen kommer de inte att få någon komplett gymnasial eller högre utbildning, för det utbildningsväsen som fanns på Sovjettiden är borta.
Den enda kulturprodukt som är tillgänglig för dessa människor är religionen. Bibliotek, kulturhus, museum och teatrar har stängts.
Å andra sidan finns det en moské i varje stadsdel. Hundratals religiösa lärosäten finansieras med saudiska och turkiska pengar. Religionens mytiska skynke kastas över den nattsvarta realiteten.
De postsovjetiska samhällena i Centralasien har från den tid då deras levnadsstandard och kulturella utveckling var i nivå med länderna i Östeuropa praktiskt taget kastats ner i medeltiden.
Marx skrev att religionen är hjärtat i en hjärtlös värld. För den unga generationen som slungas ut i de centralasiatiska republikernas sociala regression är denna tanke dubbelt sann.
Men den religiösa radikaliseringen bland unga människor i Centralasien, så väl som i Kaukasus, är märkbart specifik, då den utvecklas i relativt sekulariserade länder. Det är en sekundär process som inte följer traditionens ramar.
Forskare vid University of Exeter, som har studerat islamiseringsprocesser i Centralasien, skriver: ”Personer i Centralasien som stödjer ISIS verkar främst vara unga migrantarbetare som har liten eller ingen bakgrund inom islam som religion, i stället omfamnar de islam som en identitet med vars hjälp ekonomiska svårigheter och upplevd diskriminering låter sig förklaras, liksom den erbjuder en känsla av tillhörighet och solidaritet.”
Det faktum att de religiösa traditionerna är relativt svagt förankrade i dessa samhällen gör bara radikaliseringsprocessen enklare. Folk är betydligt mer benägna att tro på den version av islam som till stor del svarar mot behovet av en social protest, än att ge sig i kast med komplicerade teologiska spörsmål mellan olika strömningar inom islam. Det är ingen slump att självmordsbombaren i Sankt Petersburg enligt släktingarna aldrig uppfyllde sina religiösa plikter: han bad inte, han besökte inte ens moskéns fredagsbön.
Enligt uppgifter från den ryska säkerhetstjänsten kämpar mellan 6000 och 9000 ryskspråkiga muslimer för Islamska staten i Syrien.
Det som just nu sker i Uzbekistan och andra centralasiatiska länder, samt i norra Kaukasus, är bara en mer radikal variant av de processer som pågår i väst. En generation som berövats sin framtid och dömts till fattigdom, en generation som inte finner sin plats i en värld där rikedomar och makt mer och mer samlas i ett fåtals händer, en sådan generation gör uppror.
Men till skillnad från de samhällena i Ryssland och västvärlden med åldrande befolkning har de centralasiatiska republikerna inte kommit ur befolkningsexplosionen. Där utgör ungdomen den stora majoriteten. Och de umbäranden som fallit på denna väldiga generations lott överstiger med råge de utmaningar ungdomarna i västvärlden står inför.
Samtidigt kan unga uzbekerna inte ens drömma om den relativa nivån av frihet som deras jämnåriga vänner i Ryssland åtnjuter, än mindre i väst.
Social ojämlikhet och polisförtryck, armod och utsiktslöshet, kulturell och bildningsmässig nedgång, massutvandring och en fortsatt känsla av ensamhet och osäker framtid – allt detta har förvandlat en väldig region med 60 miljoner invånare till en i praktiken outtömlig reservoar av blivande jihadister och potentiella självmordsbombare.
Aleksej Sachnin
Översättning: Jakob Sandberg