Jag är glad att Thomas Mattsson slutar
Det tillhör mitt livs värsta dumheter att jag bjöd Thomas Mattsson på middag.
Men jag tyckte jag hade ett bra skäl. Den relativt nyblivne chefredaktören på Expressen hade inte bara inviterat mig till lunch. I ett långt brev där han berättade om sina stora journalistiska ambitioner erbjöd han mig dessutom att hoppa av från Aftonbladet och bli kolumnist på Expressen, ”… rakt på sak, angelägna krönikor i en ny sorts kvällstidning … ett intressant publicistiskt experiment”.
Det var förstås ett omöjligt förslag. Redan då var antalet hatartiklar om mig i Expressen oräkneligt. Under 40 år dessutom.
Men det fanns en sorts galen frejdighet i förslaget som var tilltalande. Inte minst den bifogade eventuella förstasidan där nyheten om den sensationella värvningen presenterades. Kul idé, tyckte jag, ringde genast upp Mattsson och förklarade att svaret var nej, men att jag bjöd på middag som tack för hans smickrande förslag.
Middagen avåts den 27 augusti 2009 på den då något sjangserade restaurangen Lo Scudetto. Mattsson tycktes ha fått intrycket att jag skulle låta mig övertalas, om inte annat så vid slutet av måltiden.
Så blev det naturligtvis inte. Jag slösade alltså bort tre värdefulla timmar i Thomas Mattssons liv som han hellre ägnat åt att göra tidning.
Att han blev förödmjukad av min kanske något yviga gest borde jag möjligen ha förstått. Men inte att hämnden skulle bli så fruktansvärd som den blev.
Jag reste till bokmässan i Göteborg och därefter var jag under några veckor oanträffbar på den afrikanska savannen.
När jag kom hem hängde en Expressenreporter på låset. Man hade fått ut ett avhemligat dokument från Riksarkivet och nu fick jag vid mitt köksbord ta ställning till innehållet.
Det blev en både sorglig och skakande läsning. Dokumentationen från Säpo visade att en av mina bästa vänner i livet, Arne Lemberg, hade angett mig som KGB-spion vid ett personligt besök uppe på Säpo år 1967.
Det var som att ha blivit mardrömsförflyttad till DDR. Angiven av en nära vän. Men här fanns förstås också en bra story, utan tvekan ett scoop. Säpo tog visserligen inte angiveriet om KGB på allvar, insåg väl att det bara var frågan om ännu en journalist som skulle ”avslöja” KGB.
Och det hade säkert också blivit vinkeln om jag tagit steget över från Aftonbladet till Expressen. Tidningen skulle aldrig ha hängt ut sin egen medarbetare som ”KGB-agent”.
Däremot blev Lemberg själv nu ett ”objekt” för Säpo. Under resten av sitt liv – Arne dog i Uganda 1979, då som stjärnreporter på Expressen – förföljdes Arne av Säpo. Av handlingarna framgick att Säpo hade angivare runt om i medievärlden. När Arne under en tid var chefredaktör på Lektyr följdes han av rapporterande Säpo-angivare på nära håll. Också under sin tid på Expressen var han föremål för liknande spaning från Säpo.
Det var naturligtvis ett oerhört avslöjande att den svenska pressen bevisligen var infiltrerad av rikets säkerhetstjänst, återigen som om Sverige var som DDR.
Men detta var inte Expressens vinkel, om det här skrevs över huvud taget inte en rad. Det var jag som var vinkeln, nämligen som ”KGB-agent”. Det kunde i förstone tyckas något märkligt. Mitt misslyckade mellanhavande med KGB hade i så fall ”avslöjats” sju år tidigare av den statliga Säkerhetstjänstkommissionen. Dessutom hade jag mer i förbifarten, tio rader, berört detta nybörjarförsök till scoop i spioneribranschen i min memoar-bok, Ordets makt och vanmakt, som kommit ut tidigare under 2009. Säpo hade därtill vid två tillfällen prövat frågan om jag skulle betraktas som journalist eller ”agent” i det sammanhanget och kommit fram till att jag var journalist. Dessutom hade jag i Folket i Bild/Kulturfront publicerat ett mer lyckat avslöjande av CIA, som ledde till att två CIA-officerare med diplomatstatus kastades ut ur landet.
Efter det hamnade jag i svettiga förhör hos Säpo. Jag hade ju skrivit en rad falska rapporter till CIA och vår mellanhand i trafiken mellan CIA och Folket i Bild/Kulturfront hade fått tiotusentals kronor för rapporterna.
Men också den här gången fann Säpo (och åklageriet) att det varit frågan om journalistik och inte spioneri. Så inte kunde väl Expressen vinkla in sin story på mig som KGB-agent? Det var ju gammalt och känt material. Det verkliga scoopet i Lembergfilen var ju Säpos kontakt- och angiverinät i medievärlden.
Och det hade säkert också blivit vinkeln om jag tagit steget över från Aftonbladet till Expressen. Tidningen skulle aldrig ha hängt ut sin egen medarbetare som ”KGB-agent”.
Men nu blev det så. Expressen använde femtio (50!) helsidor för anklagelsen under de följande dagarna.
Eftersom jag själv var tidningens enda muntliga källa till det, om inte i sak så till omfånget, gigantiska avslöjandet (bortsett från en uppenbar mytoman som berättade rövarhistorier om KGB, restaurang Tennstopet, Arne Lemberg, mig och en KGB-överste) tvingades jag alltså i hög grad bidra till karaktärsmordet på mig själv.
Resten av rubrikerna skapades av kända människor som inte visste ett smack om saken men var upprörda. Ingvar Carlsson, Mona Sahlin, Kjell Olof Feldt var upprörda. Mona Sahlin uppmanade mig, komiskt nog, att ”lägga korten på bordet”. Peter Bratt var kolossalt upprörd. Mårten Palme medgav att han var skadeglad. Expressens kolumnister analyserade politikernas upprördhet och så vidare.
Så fylldes de 50 sidorna. Det var ingen liten hämnd Thomas Mattsson levererade för mitt möjligen kränkande eller arroganta sätt att tacka nej till anställning.
Om nu Thomas Mattsson vore ett så strålande och genialiskt journalistiskt föredöme som han anför i sitt gravtal över sig själv och som beundrarskaran unisont hävdar så hade han ju rimligen fått vara kvar på sin post.
Om nu någon undrar om jag avskyr Thomas Mattsson för det här journalistiska haveriet så är svaret ja. Än i dag hänger jag uppförstorad som en jakttrofé på Expressens redaktion.
Likaså om man frågar om jag inte möjligen känner ett uns av skadeglädje när Thomas Mattsson har fått sluta som chefredaktör blir svaret ja.
Min partiskhet kan möjligen delvis förklara den olust jag känner inför de strålande hyllningar som strömmat mot den sparkade chefredaktören, inte bara i Expressen. Det låter som om Thomas Mattsson var vår tids störste publicist. Mest parodiskt förstås i kulturchefen Karin Olssons salvelsefulla uppräkning av journalistikens högtidsord i en text som samtidigt formade sig till en ansökan att efterträda honom.
Thomas Mattssons energi och förmåga att göra kvällstidning av svensk typ skulle inte ens jag bestrida. Däremot blev hans pompösa pretention att uppträda som en sorts Publicistklubbens andlige fader klart svåruthärdlig.
Liksom hans perfida karaktärsmord på Aftonbladets medarbetare under Metoo-paniken.
Och om nu Thomas Mattsson vore ett så strålande och genialiskt journalistiskt föredöme som han anför i sitt gravtal över sig själv och som beundrarskaran unisont hävdar så hade han ju rimligen fått vara kvar på sin post.
Här infinner sig dock ett särskilt journalistisk undantagstillstånd. Om någon annan makthavare på motsvarande nivå inom industrivärlden, politiken eller förvaltningen plötsligt och svårförklarligen fått sparken så skulle journalistkåren undersökt bakgrunden in i minsta detalj. Men här låtsas kåren inte ens om att det finns något att gräva i eller upplysa läsarna om.
På ett område, som naturligtvis ingen berört, var Thomas Mattsson en skurkaktig publicist i särklass. Ingen tidning i Sverige har någonsin med namn och bild hängt ut så många människor för grov brottslighet som Expressen. Skyldiga och oskyldiga om vartannat. Det måste under Mattssons tid som ansvarig utgivare röra sig om tjogvis med uthängda påstådda brottslingar av grövsta typ. Om man bara räknar de oskyldiga.
Men det handlar om människor som för det första inte ens känner till Pressens opinionsnämnd och därför aldrig anmäler Expressen. För det andra är dessa förtalade i regel muslimer eller har muslimska namn. Därför blir det otillåtna tillåtet.
Dessvärre säger det mycket om svensk journalistisk att ingen journalist, allra minst i hyllningskören, skulle komma på tanken att nämna den saken.
Uslingen som låtit förtala fler människor än någon annan chefredaktör håller storståtligt griftetal över sig själv och i Expressens månghövdade hyllningskör framstår han som vår tids motsvarighet till Torgny Segerstedt. Och i kören låtsas ingen journalist om vad som skett. Strindberg skulle ha älskat situationen och vässat stålstiften.
Men vid datorerna mer än hundra år senare råder tystnadens konsensus.