Historisk punkinsats
Petter Lindgren hyllar nya dokumentären om 70-talets blågula rebeller
Svt:s dokumentär i tre delar om den svenska punken fram till 1984, Eran, får mig att inse vilken jävla turknutte jag är. Jag fick ju faktiskt vara med om punken, om än att jag var lite för liten när jordbävningen startade 1976, och om än att jag aldrig utvecklades till någon riktig råpunkare.
Jag graviterade mer mot bleka gitarrexentriker i punkens utmarker som Johnny Thunders (The Heartbreakers) eller de där två i Televison, av vilka den ena, Richard Lloyd, faktiskt bodde i Örebro på den tiden då min hemstad stavades N-E-W Y-O-R-K, kring 1983 kanske. Då kunde man gå på Åhléns vid Våghustorget en tisdagsförmiddag och bli starstruck, vilket jag betraktar som en ynnest.
Men vad fan, jag kom ändå att plocka det sötaste russinet i den skotskrutiga punkkakan: impulsen att göra det själv och att göra det på stört, oavsett förutsättningar och framtidsutsikter. Ville man spela gitarr var det ju bara att slå på strängarna så lät det, enligt punkens filosofi.
Fuck kommunala musikskolan och fuck this and fuck that and fuck it all and fuck a fucking brat, som Johnny Rotten sjöng i det berömda sticket i Sex Pistols Bodies på Never mind the Bollocks från 1977. Det är ju trots allt rörelseenergi rock’n’roll handlar om, och inte om att kunna den pentatoniska mollskalan fram- och baklänges över hela halsen.
Jag tycker mig inte ha landat från den kicken än, och detsamma verkar gälla för de medverkande i Eran som är rörande ense om att något livsavgörande inträffade i samband med punkens trots allt ganska begränsade genomslag i Sverige. Att de genomfors av en känsla av revolution, förvandling eller inre elektrifiering.
”Äntligen! Nu har det hänt!”, minns skådespelaren Leif Andrée att han tänkte när han för första gången spelade den mystiska singeln med det helsvarta omslaget, Anarchy in the UK med Sex Pistols. Ulrika Malmgren, fordom sångare i bandet Mögel, beskriver det första mötet med punken som en närmast religiös upplevelse, som att plötsligt få ”ett nytt blodomlopp”. Annika von Hausswolff (Cortex) fångar det också fint när hon beskriver den känslobukett av bävan, förväntan och lycka hon erfor varje gång hon knatade uppför trapporna till konsertlokalen Sprängkullen i Göteborg.
Eran får mig i alla händelser att slå på tangenterna så att det kommer massor av bokstäver. Trots vissa brister, som den överdrivna och klyschiga bilden av det sena sjuttiotalets Sverige som ett skit-trist DDR i miniatyr eller slagsidan mot Stockholm (”Röda rummet, alla var där!”, snark!), är serien faktiskt ett enastående stycke folkbildning.
Något med liknande bredd och djup om den svenska punken har mig veterligt inte gjorts förut, vare sig för etern eller i skrift. Inte minst imponerar det historiska bildmaterialet som till stora delar tycks bestå av privata videosnuttar där oskärpan och skakigheten utstrålar minst lika mycket punkattityd som innehållet.
Måhända stannar det ibland vid det anekdotiska, som när vi får se Sid Vicious (Sex Pistols) bära runt på en Konsumkasse full med ost (!) i Karlstad, men alltsomoftast är det inte långt ifrån att jag börjar tjura vid åsynen av exempelvis Mare Kandre (Kramp, Global Infantilists) skrotande omkring i sin lägenhet i Haga eller Fjodor (Ebba Grön) på Oasen i Rågsved, fjunig och söt som en dröm. Alla utom Freddie Wadling är chockerande unga, och pratar som i Dom kallar oss mods av Stefan Jarl. Herregud vad längesedan allt har blivit!
Sorgesam på riktigt är historien om den lilla punktjejen Gurkan som under en tid hängde omkring bland Stockholmsbanden, som Pink Champagne eller Ebba, och gjorde t-shirts och hjälpte till med lite av varje. Gurkan bodde mer eller mindre på gatan och hade naturligtvis behövt tas om hand av vuxna i stället för av i och för sig snälla och välmenande jämnåriga.
Berättelsen om hennes öde kan tyckas som en väl lång utvikning, men jag tror ändå att de flesta som haft en fot i punksvängen har sin egen Gurka att referera till. För till punken som i likhet med dadaismen gjorde det udda och söndriga till program sökte sig nog ovanligt många trasiga själar.
Här fanns både gemenskap och en tillåtande attityd, och inte minst en uniform som i likhet med exempelvis båtklubbarnas blåställ åtminstone ytligt sett utraderade sådant som bärarens levnadsförhållanden eller klass. Ju skitigare desto bättre.
Politiskt stod den svenska punken faktiskt inte särskilt långt ifrån det tidiga sjuttiotalets musikrörelse som den älskade att profilera sig emot, och från vilken den tyvärr också lånade en del auktoritära drag. Att sjunga på engelska var till exempel entartete kunst, något som Christina Ros (Tampax Street) fick erfara på en spelning där alla tre ebborna (Fjodor, Thåström, Gurra) stod och surade mot henne från bakersta raden, på plitvis och med armarna i kors.
Något Kristina Lindström och Kristian Petri utelämnar i sin berättelse är för övrigt att den svenska punken hade turen att födas in i en infrastruktur som byggts upp av just musikrörelsen, med fix och färdiga skivbolag som MNW och spelställen som Sprängkullen i Göteborg eller för den delen Rockmagasinet i Örebro.
Men fuck det. De får väl göra en egen film, proggarfjantarna.