Vietnamkriget i närbild
Claes Wahlin besöker krigsminnesmuseet i Ho Chi Minh City
Ett museum är inte längre en byggnad med en rad objekt utställda bakom glas i kronologisk ordning ackompanjerade av informativa beskrivningar. Nej, vid sidan av urholkningen av kompetenta chefer och personal, så är ett museum i dag, i alla fall i Sverige, mer att likna vid ett upplevelsecentrum som ska tilltala alla åldrar. Högteknologisk interaktivitet och en oro för att den kunskap man trots allt vill förmedla är för avancerad tycks vara de rådande principerna.
Givetvis finns det ett samband mellan den bristande kompetensen och dessa principer. Om man nu inte behärskar museets område i fråga, så reflekteras detta givetvis i hur samlingar presenteras. Men det goda museet kan vara precis så enkelt som det en gång till synes var. Väl utvalda objekt infogade i en kunskapsgrundad omgivning.
Krigsminnesmuseet i Ho Chi Minh City bär syn för sägen. Ett dussintal rum fördelade på fyra våningar visar dokument, fotografier och enstaka rester: delar från störtade flygplan, vapen, söndersprängda metalldelar. På gården utanför finns amerikanska kulsprutor, pansarvagnar, helikoptrar och andra krigsfordon.
Museet skildrar Vietnams historia av ockupation och krig, den franska kolonialtiden och Vietnamkriget. Kärnan utgörs av de fotografier som togs av journalister: amerikanska, franska, vietnamesiska och andra. Robert Capa, Henri Huet eller Larry Burrows är kanske de mest namnkunniga. Deras verk finns representerade i boken Requiem – by the photographers who died in Vietnam and Indochina (1997, red. Horst Faas & Tim Page – båda skadade i kriget) som är ett äreminne över de 135 krigsfotografer som dödades. Det är fotografierna från den boken som museet har utgått ifrån.
Utställningen är kronologisk, bildtexterna och informationstexterna sakliga och kortfattade. Vietnamkriget var det krig där fotojournalistiken fick en betydelse den aldrig tidigare hade uppnått. Utan dessa fotografer hade kriget förmodligen pågått längre och kanske fått ett helt annat slut.
Alla har vi sett flera av dessa fotografier, men i det sammanhang de här presenteras är deras verkan mångdubblad. Det handlar inte bara om motiven, lemlästade offer, eller alla de fotografier som skildrar de vedervärdiga effekterna av Agent orange, gasen med det ingående dioxinet som i mikroskopiska mängder kan döda en hel stad. Åtminstone 3 miljoner vietnameser drabbades av giftet. De metallrester som finns utställda bidrar. Små bitar av en flygplansvinge eller kreverade metallrester – blygråa, tunga och vassa. De ger bilderna på bombade byggnader en fysisk, obehagligt sinnlig dimension.
Krigsminnesmuseet är ett traditionellt uppbyggt museum. Att en del turister låter sig fotograferas framför en stridsvagn kan man ju undra lite över. Likaså över systermuseet i Hanoi, det före detta fängelset Hoa Lo, känt som Hanoi Hilton eftersom amerikanska fångar där ska ha behandlats synnerligen gott. Fotografier av vältränade amerikanska fångar som spelar basket eller firar jul är väl inte direkt manipulerade, men museet låter vietnameserna vara både hjältemodiga och goda, medan fransmän och amerikaner är den absoluta motsatsen.
Det var Hanoi som drabbades hårdast av kriget, så propagandan får man väl ha överseende med. Om turister lät sig fotograferas framför tanks eller helikoptrar i Ho Chi Minh City, så finns det i Hanoi vykort. Flera av de ikoniska fotografierna är reproducerade, som det berömda fotot av Nick Ut från 1973 av den nakna lilla flickan som flyr undan soldater på en landsväg utanför Trang Bang.
Men vem skickar jag ett sådant vykort till?