Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Ooooh, Yoko

Superstjärnan driver ett poröst konstnärskap i gränslandet mellan musik, performance och reklam

När Yoko Ono signerar fem helsidesannonser för sin utställning i Dagens Nyheter brister hennes trovärdighet.

Åtminstone för mig.

Ono är konstnären som mer än många andra blivit en symbol för en till vissa delar systemkritisk konceptkonst.

Hennes ”instruction pieces” syftar ju ofta till ett medvetandegörande av den egna blicken, egna förförståelsen. De egna möjligheterna. Hon uppmanar att betrakta en tändsticka som brinner, att systematiskt forma konstverk ur vardagen, att stanna upp och andas, att ta in omvärlden i oväntat stora portioner.

Även om det finns ett tydligt individualistiskt perspektiv, det är en röst till en läsare, blir flera av hennes verk kollektiva angelägenheter genom att användas och utvecklas av många. Konstnärskapet är minst sagt poröst och i det porösa finns ett motstånd mot individualismens stränga påbud om gränser mellan människor.

Yoko Ono arbetar fortfarande i gränslandet mellan poesi, performance, musik och konst. Och marknadsföring, helt klart. Det finns en dubbelhet som inte går att undfly: å ena sidan det konceptuella konstskapandet, å den andra superstjärnan, John Lennons änka, den femte beatlen. Den som tydligen måste signera annonser. Kanske behövs den delen för att väga upp en annars hotande anonymitet.

På Moderna museet visas hennes tidiga verk, det är en utställning som är en bok och tvärtom. Grapefruit publicerades första gången 1964 (på eget förlag) och utställningens ena pol är denna förstautgåva i en vitrin. Den andra polen är Search for the Fountain, en instruktion skickad till tjugotalet konstnärer som arbetat vidare på olika sätt. Det antikvariska möter flödet.

Utställningen är lågmäld, pedagogisk, humoristisk. Här finns ett stycke viktig konsthistoria. Men en lite mindre skillnad mellan Onos egna verk och andras hade varit önskvärd. Jag förstår inte riktigt varför Search for the Fountain måste befinna sig i en trång korridor. Men det har väl med den där dubbelheten att göra. Den som ställer sig i vägen för en riktigt konsekvent utställning.

Så: Läs allt du kan läsa om Yoko Ono på en timme.

Sätt dig sedan på en bänk.

Blunda och lyssna på solen.