Därför behöver Putin konflikten med väst
Den ”dynastiska logiken” förklarar anfallet mot Ukraina
Den mest populära genren inom politisk analys i dagens Ryssland är bekännelsen ”jag hade fel”. Trots att nästan ingen trodde att det skulle ske, har Putin anfallit Ukraina. Experter från hela det politiska spektrat, från Putinanhängare till kompromisslösa motståndare, erkänner att de misslyckats. Även jag hade fel, och nu vill jag förstå varför.
Stridsvagnarnas larvfötter förstör inte bara Ukraina och livet för dess invånare utan raserar också världsåskådningen hos alla som trott och hoppats på fred. Den ryske presidentens agerande är en gåva till krigshökar på bägge sidor om den nya järnridån; till slut slog deras alarmistiska prognoser in. Alla dödsoffer och förstörda städer är de mest övertygande argument dessa människor kan få och därför kommer det att bli ännu svårare att ifrågasätta dem. Deras befogenheter, inflytande och budget kommer att växa, vilket riskerar att eskalera framtida konflikter.
Före den 24 februari sade oss vårt sunda förnuft att det trots allt inte skulle bli något krig. Det verkade inte gynna vare sig det ryska eller det ukrainska folkens intressen. Ja, inte ens den härskande regimen i Moskva hade skäl att gå ut i krig. Den ukrainska staten utgjorde inget hot mot Ryssland.
Samtidigt har det fullskaliga angreppet på Ukraina lett till att Ryssland isolerats internationellt, och till enighet mellan länderna i väst. Över hela världen har förståelsen för Ryssland raserats, inte minst bland de ukrainare som tidigare velat bevara banden mellan länderna. Detta syns i de hundratals filmklipp som sprids på nätet, där ukrainare i de ryskspråkiga regionerna förbannar de ryska soldaterna.
Vad skulle en hypotetisk marionettregering i Ukraina kunna luta sig mot? Det finns inte tillräckligt med ryska soldater för att styra ett ockuperat land med en alltmer fientlig befolkning. Den finansiella krasch som kriget utlöst kommer med tiden att tynga ner budgeten för Putins stat. Och den sociala katastrofen på det ockuperade territoriet kommer att ge näring åt den mest radikala sortens motstånd, som i Irak och Afghanistan.
Även om den ryska armén lyckas tvinga de styrande i Kiev till kapitulation kommer vinsten vara minimal. Och varje efterföljande ukrainsk regering kommer ögonblickligen att brännmärka denna ”skamliga fred”. Slutligen kommer varje misslyckat krigståg Putin företar sig att leda till ett ifrågasättande av hans tidigare erövringar, inklusive Krim, Donbass, och kanske till och med Tjetjenien.
Tröttheten och missnöjet växer ständigt, inte bara bland medelklassen, utan också i de delar av befolkningen där Putinlojaliteten tidigare varit större, som arbetare och pensionärer
Före kriget fanns ett löfte om framgång, ifall den ryska diplomatin hade bibehållit status quo. Väst hade skämt ut sig själv med sin alarmistiska retorik. Meningsskiljaktigheterna inom Nato och mellan USA och EU hade bara ökat. Slutligen hade Putin kunnat räkna med vissa eftergifter från Väst. Det sunda förnuftet var helt på fredens sida, även ur den mest cyniska realpolitikens synvinkel. Men den 24 februari tackade diktatorn i Kreml nej till både freden med alla dess fördelar, och till det sunda förnuftet.
Även bland bedömare som anses stå den ryska statsledningen nära var det många som in i det sista inte trodde på ett krig, och som nu förklarar händelseutvecklingen med att Putin agerar irrationellt och har blivit gisslan för sin egen maktfullkomlighet. Jag vågar mig dock på att pröva tanken att det finns en förvrängd ”rationalitet” också i ledarskapets irrationalitet, men att den går så långt bortom gränsen för vad som är brukligt i dagens politiska landskap att den kan vara svår att se. Denna logik skulle jag vilja kalla den ”dynastiska” logiken.
I Putins, och hans inre cirkel av militära underrättelsetjänstemäns, föreställningsvärld utgjorde Ukraina sedan 2014 inte så mycket ett hot mot Ryssland, som ett hot mot Putinregimen. Och det handlade inte bara om de raketer som USA och andra allierade har försett Ukraina med.
Problemet för Kreml låg i att den ukrainska konflikten var ett hot mot planerna på att behålla makten efter valet 2024. Trots att man dragit åt tumskruvarna har det inte varit så lätt som många trott att låta makten förbli hos den nuvarande ledaren. Tröttheten och missnöjet växer ständigt, inte bara bland medelklassen utan också i de delar av befolkningen där Putinlojaliteten tidigare varit större, som arbetare och pensionärer. Ett än farligare hot mot regimen är missnöjet i den välbärgade samhällstoppen som tröttnat på den ständiga konflikten med väst.
Det är i denna kontext Ukraina utgör ett dubbelt hot ur de ryska generalernas och adjutanternas synvinkel. Det är mycket möjligt att Putin varit rädd för att Ukraina med Västs stöd skulle försöka slå till mot de pro-ryska separatisterna i Donbass under ett val eller en större politisk kris. Att förlora Donbass skulle kunna slå hårt mot Putin när det gäller stödet från militärer, säkerhetsagenter och hela det ”patriotiska lägret”. Och att både bekämpa de egna medborgarna på gatorna och strida mot ukrainska soldater i Donbass kan sluta i nederlag.
Den andra och möjligen viktigaste faktorn som gör Ukraina i sin nuvarande form till det kanske största hotet mot ledaren i Moskva är splittringen inom den härskande klassen. Så länge konflikten med Väst fortsätter är oligarkernas och de korrumperade tjänstemännens lojalitet gentemot Putin hotad. Putin behövde en slutgiltig uppgörelse med Väst om Ukraina som garanti för att hans egen elit inte skulle svika honom i ett kritiskt ögonblick. Eftersom Väst inte kunde ge honom detta bestämde sig den självutnämnde tsaren för att gå bärsärk.
I kontrast mot den patriotiska stämningen efter annekteringen av Krim 2014 härskar nu repression och skräck i Ryssland
Han fick snabbt oligarkerna att välja genom att sammankalla Säkerhetsrådet och tvinga dem att ta ansvar för ett krig som de facto redan hade börjat. På krigets första dag samlade man i princip alla ryska oligarker i Kreml för att tvinga dem att svära trohet till monarken och bränna alla broar med Väst. Nu är dessa dignitärer tvingade att hålla varandra om ryggen. Inte bara deras otroliga privilegier, utan också deras faktiska frihet är fullständigt förbunden med Vladimir Putin.
Trots det finns det uppenbara splittringar. När kriget började uttalade sig många ur de högre skikten mot det, inklusive flera av Rysslands rikaste oligarker som Oleg Deripaska och Michail Fridman samt, mer uppseendeväckande, Putins pressekreterare Dmitrij Peskovs dotter Liza Peskova som gick ut med en tweet mot kriget. Även om den snart raderades visar detta att man är långt ifrån enig inom den ryska härskande klassens familjer. För Putindynastin är detta ett betydligt större hot än massivt missnöje nerifrån. Och detta kan visa sig vara det traditionella misstaget monarker gör.
För mig personligen har kriget inneburit att jag brutit med Vänsterfronten, där jag under 17 år varit en av ledarna. Före den 24 februari kunde jag inte tänka mig en sådan splittring. Förmodligen har varje krig i historien söndrat rörelser, partier och samhällen, och så blev det även denna gång. Tyvärr har de flesta av mina tidigare kamrater inte förmått resa sig mot det orättvisa, kriminella och smutsiga krig som Putin satt i gång för att få regera i evighet. I det här läget dömer jag dem inte, men har tillsammans med några andra ur rörelsen anslutit mig till den stora folkmajoriteten som inte vill ha detta krig.
Som lösning på inrikes- och utrikespolitiska problem är kriget inte heller vare sig rättvist eller populärt. I kontrast mot den patriotiska stämningen efter annekteringen av Krim 2014 härskar nu repression och skräck i Ryssland. Detta tillsammans med den ofrånkomliga försämringen både socialt och politiskt kommer att leda till folklig vrede. Bilder av förstörelse ifrån det broderland där en fjärdedel av den ryska befolkningen har släktingar kommer att få även de mest trogna regimanhängarna som köpt propagandan att nyktra till. Och berättelserna om soldatgravar, som tränger igenom censurens alla barriärer och dessutom förs vidare genom rykten, kommer att ge denna vrede en smak av ursinne och förtvivlan.
Översättning: Jakob Sandberg