En hemlighet var precis vad min släkt behövde
Släktforskning hjälper oss att hitta saker som förenar
Det finns en scen i tv-serien ”Westworld” som jag ofta återkommer till. För er som glömt eller aldrig tittat, handlade den om ett gäng androider som vaknade ur sin programmering och fick ett eget medvetande.
Deras kod, alltså hela deras liv med hemort, släktband, minnen, värderingar och beteenden, fanns nedtecknade i tjocka böcker som förvarades i ett stort bibliotek. När man gjort samma sak med en människa, alltså skrivit ned hens ”kod” i en bok, blev resultatet något som liknade en tunn novell. ”Människor är förledande enkla”, sa en robot. Hånlog den? Så här i efterhand känns det så.
Jag tyckte om den scenen eftersom den tydligt påminde om att de flesta av oss, typ alla, bara är simpla idioter. En skön snuttefilt att hålla i för alla som liksom rasslar genom livet, sköra och skamsna.
Men det finns ju också de som vill göra berättelsen större. Boken fetare. Dessa kallas för släktforskare.
En grupp vars hobby förenklats betydligt de senaste åren, tack vare digitaliseringen av diverse arkiv samt möjligheten att dna-testa sig för att få kunskap om etnicitet, okända släktingar och kanske: lösningen på tidigare obesvarade gåtor.
Jag har alltid trott att släktforskning var en väldigt individualiserad aktivitet, som främst gick ut på att blåsa upp sin livsberättelse med spännande fakta om det Egna Unika Jaget. Inte helt långsökt kanske, med tanke på hur samtiden ser ut? Men efter samtal med etnologen tillika professorn Jenny Gunnarsson Payne, tvingades jag skrota fördomarna. För efter att jag pratat om ”individualismen” och ”main character syndrom”, beskrev hon en bred folkrörelse där hängivna entusiaster gräver fram bortglömd lokalhistoria och lyfter en myriad av enskilda levnadsöden, som tillsammans säger något om vårt gemensamma ursprung. När hobbyforskarna berättar vad dessa aktiviteter gett dem, låter insikterna som motsatsen till individualism: jag är bara en liten del av den stora mänsklighet som vi alla ingår i.
Intresset för min familjs bakgrund vaknade egentligen för 30 år sedan, när en äldre släkting hemlighetsfullt började viska att vi egentligen var judar. Detaljerna om exakta släktband hölls vaga, men säkert var att vår släkt drabbats av 1900-talets mörkaste händelser. Och inte för att förminska denna nattsvarta episod på något vis, men tro mig. Detta var EXAKT vad vi behövde. Liksom, en släkthemlighet? Gemensamma fiender (nazister)? En stark, kollektiv berättelse att infoga sig i? Tack??
För ärligt talat – min familj är en rätt sorglig historia. Vi är sönderseparerade, sönderbråkade och förfrämligade från varandra på ett sätt som borde vara omöjligt i ett rikt land under fredstid. Trots den krattade manegen blev vi barn som växte upp utan föräldrar, syskon som aldrig träffats och åldringar som kände sina barnbarn och barnbarnsbarn endast till namnet.
Någon köpte en sjuarmad ljusstake, alltså en menorah, och ställde den i vardagsrummet
I och med viskningarna erbjöds vi en ny berättelse om oss själva. Men vad skulle vi göra med den? Tja, man kan väl säga att det trevades. Någon köpte en sjuarmad ljusstake, alltså en menorah, och ställde den i vardagsrummet. En annan tatuerade stora, hebreiska bokstäver över bröstkorgen. En tredje införlivade traditionen ”stampa sönder ett snapsglas” i sin vigselakt. En fjärde (och den som kanske tog det hela längst) samtalade med rabbiner, blev sionist och försökte övertyga övriga om att vi en dag skulle flytta ”hem” till Israel.
Själv började jag (försiktigt) undra ifall min kroniska ångest var ett nedärvt trauma, typ från pogromer? WWII? Vid en resa till Ungern inbillade jag mig att jag liksom kände av ett större lidande än mitt resesällskap, när vi vandrade genom det gamla judiska ghettot. När vi läste minnesplaketter tillägnade förintelsens offer. Och när vi besökte second hand-butiker fingrade jag på ljusstakarna i mässing, tänkte att ”inte vore det väl orimligt om även jag …? För att hedra minnet av familj som gått förlorad, om inte annat?”
Efter resan kände jag att det inte räckte med viskningar längre, det behövdes konkreta bevis. ”Men vad skulle det betyda, du hör ju ändå inte till kulturen”, sa min kille. Jag framhärdade i att det ändå skulle betyda NÅGOT, oklart vad. Kanske fantiserade jag om att hitta familjens ursprungssår. Bevis på att vi tillhörde en släkt som dolt sin etnicitet i utbyte mot trygghet och inkludering. Ett narrativ som älskas av samtiden och en tragedi som delvis skulle korrigeras av att jag kände till Sanningen.
Oavsett motiv blev jag en av dem som topsade saliv och slängde skiten i brevlådan. Mitt ursprung skulle bli äntligen känt.
Resultatet? 91 procent skandinav, 9 procent finsk.
Jag är ingen dna-expert, men det LÅTER ju inte som att jag är särskilt judisk. Vilket tyvärr bekräftades av släktträdet jag därefter började bygga. Med en växande girighet scrollade jag förbi namn, släktskap, födelseorter och dödsdatum. Grävde allt djupare ner i den svenska myllan, rörde vid namn som Lindström och Månsdotter, läste ortsnamnen Mesele, Degerfors och Lund. Till slut hade jag tagit mig ända till 1500-talet, där jag landade på en stilla botten befolkad av svenska torpare och bönder.
Av anledningar jag själv inte förstod, vägrade jag ändå släppa taget. Kanske hade viskningarna om vårt ursprung blivit en större del av mig än jag tidigare insett? Så jag kontaktade familjemedlemmar för att klämma dem på mer uppgifter. Jag berättade om dna-resultatet och min tolkning av det. Och ja, folk blev upprörda. Inte nog med att dna-labbet berövat mig på en viktig identitet, nu försökte jag även råna dem? Människor som, om inte fysiskt så i alla fall känslomässigt, redan bodde i Tel Aviv?
För det inte är ovanligt att människor blir väldigt emotionella när de rotar i sina ursprung
Det var då jag kontaktade professor Jenny Gunnarson Payne. Just nu undersöker hon vad som händer när släktforskare stöter på något oväntat, såsom tidigare okända anfäder och anmödrar, eller anor av annan etnisk härkomst än de förväntade. Alltså, saker som utmanar ens eller hela släktens identitet. Förutom att bredda min bild av släktforskare, gav Jenny mig en känsla av normalitet. För det inte är ovanligt att människor blir väldigt emotionella när de rotar i sina ursprung. Själv använder hon ordet ”besatt” när hon beskriver jakten efter en farmor hon aldrig träffat. ”Man tror att det inte betyder så mycket, men så gör det det. Det väcks alla möjliga känslor.”
Det gick några dagar. Jag och släktingen återkom till samtalet om vårt ursprung. Och nu växte berättelsen, blev äntligen något som gick att ta fasta på.
Jag får veta att mormor, alltså den viskande släktingen, placerades på kommunalt barnhem i Halmstad som ettåring. Av sin mamma. Där utsattes hon för vanvård och misshandel – exempelvis stängdes hon in i en mörk kolkällare nattetid när hon kissat i sängen. Hennes nattlinne var blött och kallt och stank av urin när hon, ett barn i treårsåldern? Fyraårsåldern? lade sig på stengolvet för att sova. Vad personalen kallade henne under åren hon bodde där, alltså mellan 1931 och 1937?
Smutsiga judeunge.
Efter detta samtal blir det blankt. Jag har tusen frågor, samtidigt som inget mer finns att säga. Och äntligen känner jag, att det inte spelar någon roll. Vad i viskningarna som är sant, vad dna-testerna säger, hur tunn eller tjock boken med min kod är.
Vi har en berättelse. En som förklarar det som inte går att förklara för ett övergivet barn. Och jag är väl en idiot som någonsin krävde något mer.