”Jag ser mig absolut inte som intellektuell”
Liv Strömquist om slumpen, självhjälp och nya boken
Tio seriealbum, elva år av poddande och flera Dramatenuppsättningar vilar i Liv Strömquists bagage när vi möts på Hotell Diplomat på Strandvägen. Det brukar inte bli så här lyxigt när hon besöker Stockholm men denna kväll medverkar hon i ett panelsamtal på Nationalmuseum och det är de som gått loss och placerat henne här.
Jag förvånas inte över att Nationalmuseum vill ta väl hand om henne. Att hon är en av de mest inflytelserika i Kultursverige just nu håller nog de flesta med om – hennes böcker är översatta till nästan 20 språk och hennes poddar (”En varg söker sin pod” tillsammans med Caroline Ringskog Ferrada-Noli och ”Stormens utveckling” tillsammans med Ola Söderholm och Jonatan Unge) inspirerar många samtal på såväl kultursidorna som i kompiskretsarna. Jag är nyfiken på hur hon ser på sin roll som svensk intellektuell.
– Jag ser absolut inte mig själv som en svensk intellektuell!
Men förstår du att andra gör det?
– Jag har haft ynnesten att kunna organisera mitt liv så att jag kan läsa mycket böcker och sammanfatta dem. Många hinner inte det. Då känns det mer som en service. Dock tänker jag ofta att jag borde hinna läsa och fördjupa mig ännu mer. Men det är roligt när man kan rita streck mellan punkter och initiera bredare samtal. Det tror jag är viktigt i ett samhälle, att vi tänker tillsammans.
Boken hon skrivit nu heter ”Pythian pratar” och behandlar frågor som känns typiska för senkapitalismen. Den trogne poddlyssnaren känner säkert igen namn som Nicole LePera och Hartmut Rosa eller ämnen som självhjälp eller problemen med experter.
Att lyckas kommunicera är någonting annat än att kunna tänka inser jag när jag bläddrar i ”Pythian pratar”. Det är mycket möjligt att det är vid pedagogiken stora delar av Livs framgång ligger. Förutom att det alltid är roligt och smart vägleds jag i min läsning genom idéer jag förvisso känner igen, men som här sätts samman i en perfekt ordning.
… det finns strukturer som gör att vi måste vara besatta av våra jag
– Boken handlar om så himla många olika saker. Till exempel prologen, som är en tjej som använder en ansiktsstav, kan tolkas på så många olika sätt och ändra betydelse när man läser olika kapitel, säger Liv.
– När jag skrev sista kapitlet fick jag lite av en uppenbarelse som kom av att ha tittat på det från så många olika håll. Jag stötte på en teori som pratade om att vår tid ofta anklagas för att vara narcissistisk, men att det finns strukturer som gör att vi måste vara besatta av våra jag. Vi har blivit så sköra av att hela tiden behöva fatta beslut som rör oss själva, att vi behöver någon som säger: ”du kan göra vad som helst!” eftersom det inte alls känns så.
Jag läste i en intervju att du blivit mer avslappnad med att ge ut böcker nu när du givit ut ett antal.
– Det är klart att det alltid är lite nervöst, men det är inte lika farligt när man tänker sig sina böcker som en följd. Nu kommer någonting och sen gör jag en till och sen en till. Det behöver inte vara på liv och död.
Tänk om det blir enorm press på sista boken.
– Hahaha. Men antagligen vet man ju inte vilken som blir den sista om man inte verkligen bestämt det.
Just denna syn på livet, eller kanske döden, är ett ämne som ”Pythian pratar” behandlar: vi människor är djur som tyvärr blivit smarta nog för att förstå vår egen ändlighet. I ett kapitel citeras Zygmunt Bauman som skriver att ”döden är förnuftets stora skandal”. Att vi kan planera, kontrollera och tänka är förmågor som ofta hjälper oss, bara inte när det kommer till döden eftersom den inte går att inordna eller planera.
– Bauman menar att vi delar upp vår dödsskräck i massa små moment vi ständigt ägnar oss åt som en försäkran att vi inte ska dö. Han har den väldigt kärnfulla sägningen att vi innan såg döden som en bödel men nu i stället som en fångvaktare som ständigt tittar på allting vi gör, säger Liv och fortsätter:
– Hur många steg har du gått? Har du varit inne hela dagen? Bara kollat på mobilen? Man är ständigt övervakad. Och kanske hittar man ingen annan mening med livet, förutom att bevara sin egen hälsa.
Också slumpen är ett återkommande ämne. Vi verkar vägra acceptera dess makt, skriver Liv Strömquist, trots att det i människolivet finns ett stort mått av ovisshet. Detta blir aktuellt överallt – i döden vägrar vi erkänna att vad som helst kan hända när som helst och i livet lämnas ingen plats för de känslor av resonans eller njutning som bara kan uppstå när man inte planerar.
– Man kan fatta många rationella politiska beslut för att minska slumpens inverkan, till exempel en likvärdig skola för alla barn. I stället pratar man om vad man kan göra själv för att styra, medan det i verkligheten ofta är väldigt svårt att få sig själv att må eller vara på ett visst sätt.
En term vars genomslag hos den bredare massan kan kopplas till Liv och hennes poddkollegor är ”rasande stillestånd”. Myntad av Hartmut Rosa beskriver den tillståndet vår tid befinner sig i, där allting accelererar i en sådan takt att historien inte längre upplevs dynamisk, utan i stället antar formen av ett statiskt rum. Förändringar känns inte som förändringar av fasta strukturer utan mer som en generell, fundamental osäkerhet.
Jag upplever lite av en motreaktion vad gäller självkontroll och självoptimering, framför allt på vissa delar av sociala medier. Hur kritiserar man saker på ett sätt som blir bestående?
– Lösningen är ju inte att aldrig äta något nyttigt som en motreaktion mot hälsotrenden. Typ när det gäller livskvalitet handlar det snarare om att man inte har drömmar och visioner som är bortanför en själv och sitt eget liv, säger Liv och fortsätter:
– Mycket av kulturen går ut på att sätta sina egna behov först, vilket ersätter all annan moral. Det bästa blir hela tiden att göra sånt som är bra för en själv vilket jag inte tror är sant.
Jag inser att det stämmer, den online-diskurs jag identifierat som en motreaktion är egentligen bara samma språk med andra ord. Memen som berättade för mig att ”the secret of life is to waste time in ways that you like”, är också bara en sorts extrem självcentrering.
– Typ den här grejen att man måste älska sig själv innan andra människor kan älska en. Man ser inte hur man känner kring sig själv som något som hänger ihop med hur andra människor behandlar en, säger Liv och fortsätter:
– Ett stort problem tror jag är att det är en industri som säljer dessa råd, och då måste de ständigt vara smickrande för konsumenten. Det skulle inte vara kommersiellt gångbart med kurser som fokuserar på hur man själv slutar utnyttja andra, vilket kanske förhindrar riktig självutveckling.
I boken citeras den tyska filosofen Byung-Chul Han som skrivit att kapitalismen ”saknar det goda livets narrativ”. När jag frågar Liv Strömquist om hur man bör balansera kring det goda livet i förhållande till luststyrdhet svarar hon att hon inte vet, men att analysera hjälper eftersom man i det kan hitta en spegling eller en förklaring och där lite distans. Att hon ser det som sin plikt att tillhandahålla dessa analyser jag och många andra kan spegla oss i är något att ta vara på – i alla fall tills det blivit dags för sista boken.
