Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Kristian, Krister

Fuskjägare tummar på sanningen

Petter Larsson om Malmömoderaternas förslag om hembesök hos bidragstagare

Peter Danielsson, förste vice ordförande (M) och Torbjörn Tegnhammar, oppositionsråd i Malmö (M), har nylanserat förslaget om fler hembesök hos mottagare av försörjningsstöd. En metod mot fusk som inte har empirin med sig, visar Petter Larsson.

Om Malmös socialtjänst gjorde hembesök hos alla som får försörjningsstöd skulle man spara 235 miljoner kronor om året. Nästan var fjärde socialbidrags-tagare fuskar nämligen och skulle avslöjas av ett besök. Det var budskapet när Moderaternas oppositionsråd Torbjörn Tegnhammar med eldunderstöd av partiets vice ordförande Peter Danielsson i en intervju renons på kritiska frågor nylanserade den gamla moderatidén om fler hembesök i förra veckan (Sydsvenskan 2 mars).

Det låter ju strålande! Nästan en kvarts miljard att hämta hem till de skattetyngda medborgarna enbart i Malmö. Och detta bara till priset av att kränka fattiga människors privatliv, misstänkliggöra dem i allmänhetens ögon och undergräva förtroendet mellan klienter och socialtjänst.


Det är tyvärr för bra för att vara sant.

Tegnhammar hänvisar till två källor: Delegationen mot felaktiga utbetalningar (FUT) och Sundbybergs kommun, som arbetar mycket med hembesök.

FUT-rapporten har tagits fram genom den helt ovetenskapliga så kallade ”expertmetoden”. Den innebär att sakkunniga inom ett område gissar tillsammans.

2007 drämde man till med tio miljarder i fusk sammanlagt inom en mängd transfereringssystem. Försäkringskassan – som arbetar med mer vetenskapliga kontrollmetoder – landade på mellan 0,3 och 0,9 miljarder inom sitt område. Detta sagt för att antyda hur uppblåsta FUT:s siffror förmodligen är.

Vad gäller just socialbidragen hade FUT särskilda problem, eftersom det inte fanns några undersökningar att utgå ifrån. Man tvingades förlita sig fullständigt på gissningar, och landade på att 18,5 procent av socialbidragen utbetalats felaktigt. Osäkerheten var betydande. Lägsta gissningen låg på 6 procent, högsta på 34.

Det ska tilläggas att experterna trodde att bara knappt hälften, 8,2 procent, var fusk. Resten av felen berodde på att myndigheterna gjort fel eller att folk slarvat.

Underlaget från Sundbyberg är inte heller direkt urstarkt, visar uppgifter från kommunens socialförvaltning.

Dels gör man där, som i de flesta kommuner inklusive Malmö, hembesök om det finns särskild anledning. Hos dem som speciellt ansöker om stöd för utrustning till hemmet eller hos dem där kommunen hyser en misstanke om oegentligheter, till exempel att man har ett icke-godkänt andrahandskontrakt. Hembesök görs också om det skett en orosanmälan på grund av beroendeproblematik eller psykisk ohälsa.

Dels gör man sedan förra året hembesök hos samtliga som söker för första gången för att fastställa att de verkligen bor i kommunen, men också för att socialtjänsten ska få en bättre bild av den sociala situationen för personen eller familjen.


Under perioden maj-december 2017 gjorde Sundbybergs socialtjänst 130 hembesök. I 23 procent av fallen resulterade besöket i att den sökande fick avslag.

Men det här är viktigt: Sundbyberg gör alltså inte hemkontroller hos alla eller hos ett slumpurval. Det finns därför inga starka skäl att tro att siffrorna som gäller denna grupp skulle gälla alla kommunens klienter. ”Den samlade bedömningen är att det inte förekommer ett omfattande fusk”, skriver kommunens Social- och arbetsmarknadsnämnd i sin verksamhetsberättelse.

”Så där är det ofta. Politiska aktörer hämtar avskräckande exempel eller positiva före­bilder från ­andra länder ­eller fjärran kommuner.”

Den enda grupp där man kontrollerar alla är alltså de som ansöker för första gången. De stod för ungefär hälften av alla kontroller. Kommunen har inte särredovisat den gruppen, men om vi utgår från att andelen är densamma, 23 procent, så handlar det i slutändan om 15 personer.

Att dessa omkring 15 personer av olika skäl fått avslag på en ansökan är tillsammans med elva år gamla gissningar den grund varpå Torbjörn Tegnhammars 235 miljoner vilar.

Så där är det ofta. Politiska aktörer hämtar avskräckande exempel eller positiva förebilder från -andra länder eller fjärran kommuner, som varken allmänheten eller journalisterna vet något om. Solnas fantastiska integrationsarbete! Malmös exploderande kriminalitet! Århus program mot jihadistresenärer! Tysklands jobbmirakel! Sen faller det ofta ihop som ett korthus så snart någon sätter sig in i saken, men det är ju sällan någon gör.

Men har inte Tegnhammar och andra fuskjägare ändå rätt i att fler hembesök skulle spara pengar? Även om de inte har en susning om hur mycket.

Kanske. Alla stora system läcker, och fuskare finns förstås lite varstans i samhällspyramiden, från socialbidragstagare till svartjobbande hantverkare och direktörer med brevlåda på Malta.


Men när Riksrevisionen 2011 granskade kontrollernas effektivitet visade det sig att de bara med nöd och näppe betalar sig för statskassan. Fast då hade man inte räknat med rättsväsendets kostnader, i form av polisutredningar och domstolsprocesser.

Och hembesök, som oftast utförs av två personer, är ingen billig kontrollmetod, i synnerhet inte om den ska användas på personer där ingen misstanke om fusk finns.

Låt mig därför själv dra till med en vild gissning: förslagen om fler hembesök är mer politiskt än sakligt motiverade.

Fuskarna har ju länge haft en central roll i Moderaternas berättelse om arbetslinjen kontra bidragslinjen, där de skötsamma skattebetalarna ställs mot en vagt definierad underklass som simulerar, latar sig och trixar – men som försvaras av en släpphänt socialdemokrati.

För den berättelsen får verkligheten inte stå i vägen.