Jakten på den farliga fjollan
Malin Krutmeijer läser Johan Hiltons fenomenala bok om Anthony Perkins, Psycho och homofobin
För de flesta är Anthony Perkins känd för en enda roll: Norman Bates. Huvudrollen i Alfred Hitchcocks klassiska skräckfilm Psycho från 1960 kom att prägla Perkins hela karriär. Han blev typecastad helt enkelt.
Detta till synes banala faktum är avstampet för Johan Hiltons på många sätt helt fenomenala bok Monster i garderoben. På drygt 300 sidor utforskar Hilton inte bara exakt hur och varför den unga skådespelaren blev typecastad, utan också hur det speglar en tragedi som sträcker sig långt bortom Perkins eget liv.
Anthony Perkins föddes 1932 och var alltså ung i ett amerikanskt 50-tal som inte bara såg det som brukar kallas den första ungdomsgenerationen, utan också Kalla krigets eskalering. Fadern dör tidigt, och Tony, som Hilton familjärt kallar honom i boken, växer upp ensam med sin mamma Janet.
I början av sin skådespelarkarriär pratar han i intervjuer ganska varmt om henne, men senare blir det annat ljud i skällan. Hon har varit dominant och tafsig, de har varit mer som ett par än som mor och son.
Hans bild av mamman överensstämmer med den av en mor som enligt den tidens gängse psykologisk teori gör sin son homosexuell. Och det var Perkins, en plågad bög som aldrig kunde komma ut och som i 40-årsåldern ansåg sig äntligen ha ”blivit karl” när han första gången legat med en kvinna.
Johan Hilton tecknar en bild av amerikanskt 50-tal som präglas av en binär samhällssyn. Världen är uppdelad i vän eller fiende, kvinnor ska vara kvinnor, män ska vara män och så vidare. Allt som verkar lite mittemellan är hotfullt. Fienden kan vara såväl yttre som inre.
Det är nu Joseph McCarthy bedriver sin hetsjakt på kommunister, och teorier om homosexualitet som sjukdom och smitta får starkt genomslag.
Stort inflytande får en högst tvivelaktig studie av militärpsykologen Irving Bieber, som kopplar homosexualitet till psykisk sjukdom. Bieber listar också fem kategorier av destruktiva mödrar. Listan täcker nästan allting – för snäll, för sträng, för frigjord, för sexualfientlig, för varm, för kall. Allt kan leda sonen bort från den rätta vägen.
Studien kommer 1962, två år efter Psychos premiär, men idéerna bekräftar en syn som dominerat länge.
Under 50- och 60-talen, visar Hilton, kopplas homosexualitet ihop med det mesta som anses hota den amerikanska nationen. Säkerhetstjänsten letar sovjetiska spionraggare på bögbarer, ”commie” och ”pervert” är skällsorden för dagen. Tusentals misstänkta homosexuella i statlig tjänst tvingas genomgå lögndetektortest och avskedas, män döms till fängelse i decennier för avsugningar. Det pratas om en motsvarighet till komintern: en homosexuell sammansvärjning.
Hilton skriver effektivt in homofobi som en del i en bred konspiratorisk idéströmning, där förutom kommunistskräck också judehat och rashat brukar ligga nära tillhands. Detta är hans ena stora projekt i boken. Det andra är Anthony Perkins, som lever med ett tilltagande kändisskap mitt i detta, och hur Psycho blir hans öde.
Perkins förknippas tidigt med film- och teaterroller som den mjuka, känsliga killen som inte passar i machonormen. När han får ett fett kontrakt med Paramount jobbar filmbolaget på den imagen: den blir hans offentliga persona.
När han sedan gör Psycho, menar Hilton, får denna image en oroande skuggsida. Perkins skickliga sätt att spela fram skiktningar i karaktärer placerar honom i skräckfacket för evigt. Film- och litteraturhistorien kryllar ju av dubbelnaturer, där våld erupterar från en mjuk, harmlös yta.
Den homosexuelle personifierar denna figur med sin mörka hemlighet. Och det är så Perkins lever. I verkliga livet har han en pojkvän. Han lever ett dubbelliv och för detta riskerar han ett hårt straff från just det samhälle som tvingar honom till det. Ändå leker han med den paranoida myten i intervjuer: han säger till och med att han är Norman Bates, den veka pojken som styrs av sin mor och mördar i hennes symbolmättade klänning.
Hilton visar att myten lever. Se på Putins Ryssland, se på Karl Ove Knausgårds spekulationer i om inte Anders Behring Breivik var lite homo – som om det vore en förklaring.
Så här långt är boken skärpt och fängslande. Den är också flott skriven och mycket infallsrik. Men det märks att det varit svårt att sålla bland trådarna.
Jag kan till exempel förstå att Hilton har velat ha med Kejne-affären, där en pastor på 50-talet fick genomslag för idéer om en ”homosexliga” med förgreningar in i samhällstoppen. Den, liksom Ebbe Carlsson-affären och dess homofoba inslag, ger ett svenskt perspektiv. Men de rätt många sidorna blir svåra att integrera i boken, som ett tag får disposition som en sämre deckare när Kejne abrupt korsklipps med Perkins.
Jag kan också tycka att Hilton någon gång drar parallellerna mellan Psycho, dess tre uppföljare och Anthony Perkins liv väl långt.
Men det är inga stora saker, för det här är essäistik av bästa sort. Hilton lägger Anthony Perkins biografi jämte Psycho, och queerläser dem genom en tidsanda som introducerade tankefigurer med lång verkan. Till sin hjälp har han ett stort källmaterial och en kreativ associations- och slutledningsförmåga.
Monster i garderoben är en viktig bok, skrämmande, gripande och i bästa mening upplysande.