I stället för hipstern fick vi siffertrixarn
Kultursidor blir Stryktipset när ekonomin ersätter estetiken
För ett decennium sedan bröt ”hipsterdebatten” ut i Sverige. Det hette att hipstern, med sitt intresse för att konsumera och visa upp marginell kultur, hotade konstens sanna väsen.
Analysen var fel, men oron för att uppfattas som ”snobbig” eller ”elitistisk” kom ändå, åren som följde, att dominera kulturbevakningen. Att gå en annan väg än den givna, blev en suspekt giv. Alla skulle med, men mest skulle Robyn, Acne studios och David Lagercrantz med.
Estetisk värdering ersattes med ekonomisk, ity den var mätbar. Sverige har alltid varit ett land för ingenjörer snarare än poeter – hotet var aldrig hipstern. Det var rösets rädsla för elitism, och redaktörens misstro mot expertisen, som var faran.
Nyligen listade sajten Musikindustrin, som drivs av branschorganisationerna IFPI och Musikförläggarna, de ”30 bästa blågula exportlåtarna genom tiderna”. Exakt samma lista hade kunnat passera i Aftonbladet, eller i ett peppigt program på SVT. I Nyhetsmorgon låter en profilerad journalist meddela att Håkan Hellströms album ej passar på Ullevi.
Det klet av business och bra som gjort modejournalistiken seg har cementerats inom svensk musikbevakning. En laissez faire-attityd som hyvlar kulturen på allt utom börsvärdet. Men den som aldrig ids utveckla och försvara sin smak blir osäker. Då hamnar urvalsprocessen i händerna på kulturproduktionens reklamare.
Litteraturen strosar nu längs samma stig. Kultursidor reduceras till Stryktipset: ”Åh fan, du tror på Lydia Sandgren för August i år?” Ingen frågar sig om det alls är förenligt med en kritikers uppdrag att boosta priser som boostar försäljning, eftersom alla egentligen vet svaret.
Häromdagen ställde en reporter på Kulturnyheterna frågan om en ”förläggare inte alltid ska stå upp för litteraturen” till förlaget Ester Bonniers, i ett reportage om Paolo Robertos indragna kokböcker. Förlåt, men allt som publiceras via ett förlag är sannerligen inte litteratur, inte ens om det står Bonniers på ryggen.
För snart hundra år sedan menade Kungliga tekniska högskolans rektor Tore Lindmark att ”varje ingenjör i ansvarsställning bör vara en kulturpersonlighet”. Uppenbarligen lyssnade ingen. Redan från gymnasiet kan du i dag välja bort ämnen som filosofi, konst och musik. Bildning och stil avfärdas som flum, så alla som pysslar med kultur måste låtsas vara jätteintresserade av försäljningssiffror och branschgalejs, åtminstone om lönen ska följa inflationen.
Resultatet av detta är uppenbart: I stället för smakfulla ingenjörer fick vi smaklös kulturbevakning. I stället för hipstern fick vi siffertrixarn.