Det offentliga samtalet utvecklas ingenting
Navid Modiris jippo är spretigt
Förhandsintresset och hajpen inför scenupplagan av Navid Modiris ”samtalsextremistiska” podd- och Youtubeserie Hur kan vi har varit stor. Han har, som det heter, fått bra spinn genom att bjuda in så kallade kontroversiella personer till samtal. Han har även dragit nytta av den rådande medie- och internetlogiken som säger att vissa människor är särskilt intressanta att lyssna på utifrån vad de fyller sina personliga varumärken med, samt att somligas röster skulle vara bannlysta i offentligheten.
Förhandsfokus har legat på de medverkande, snarare än på vilka ämnen som ska diskuteras.
På scenen inleder Modiri med att göra klart för publiken att ”det här är inte ett tryggt rum, här utfärdas inga triggervarningar”. Han har en evangelistisk framtoning och försöker intensivt mana fram förväntan på en provocerande kväll, som om han samlat till väckelsemöte. Han låter oss i publiken förstå att vi är ”modiga” som kommit hit och berättar hur ”rädd” han själv är. För att han inte vet vart detta bär av.
Men att det här skulle vara ett så fantastiskt nytt format köper jag inte. Seminarier och samtal ordnas ständigt mellan olika människor med olika åsikter. Vissa spelas in eller livesänds och kompletterar traditionella medier med strida strömmar av helt ocensurerade samtal.
Andra initiativ, som exempelvis Battle of Ideas, lyckas däremot betydligt bättre med att avgränsa ämnen, vidga perspektiv och fördjupa samtal och skapa debatter om intressanta och viktiga frågor — som dessa om yttrandefrihet, feminism, medier och hederskultur. Men med kunniga, pålästa paneler utifrån respektive ämne.
På Intiman blir det istället en spretig blandning av monologer och dialoger där intressanta trådar tappas och chansen att få veta bakgrunden till vissa av dessa varumärkens åsikter och påståenden slarvas bort.
Så efter tre timmar lämnar jag tyvärr salongen med en känsla av att det offentliga samtalet inte utvecklats det minsta. Trots att det är alldeles för många personer på scenen representeras knappast ”alla läger”. De spelar sina roller trovärdigt, säger det förväntade och åsikter fyras av utan att behöva utvecklas.
Därmed blir liveversionen av Hur kan vi snarare en snuttifierad motsats till poddprojektet, där samtalen tvärt om får ta tid, där ämnen hinner etableras bättre och resonemang ändå utvecklas, eftersom en person i taget får prata till punkt.
Men att man inte skulle få göra något sånt här i Sverige måste väl nu anses motbevisat i och med detta jippofierade marknadsföringsevent. Därmed också fritt fram att förbättra formen.