”Det finns inget bra med att bli äldre”
David Sedaris humoristiska texter har fått stråk av melankoli: Ju äldre du blir, desto mer skit händer
David Sedaris har alltid skrivit roligt om det som pågår i hans eget liv, och nu aktuella Calypso är inget undantag.
Men nu, efter 60, blir skuggorna i livet allt längre.
– Det finns inget bra med att bli äldre. Det enda som hade varit värre hade varit om jag dessutom var fattig, säger han.
David Sedaris, 62, är känd för sina personliga essäer med rötter i det egna livet. Den stora grekamerikanska familjen, homosexualitet, droger, tvångssyndrom, misslyckade karriärval – det kanske låter varken allmänmänskligt eller roligt men han har en sällsynt förmåga att hitta något ofta lite löjligt som alla kan känna igen sig i.
Hittills har det blivit elva böcker och i hemlandet USA är han också en känd radioröst. Just när vi hade avslutat den här intervjun i en hotellobby kom två unga amerikaner fram och sa ”Oh my god, jag tyckte väl att jag kände igen rösten. Visst är du David Sedaris?”.
Stråk av melankoli
I Calypso skriver han om semestrarna i det nya strandhuset med pappa och syskonen, livet med pojkvännen Hugh, möten med människor under bokturnéer och kulturkrockar i andra länder. Humorn är lika vass som vanligt men det finns också ett tydligt stråk av melankoli.
– Det var inte meningen att det skulle bli så men jag skriver ju om mitt liv och ju äldre du blir, desto mer skit händer. Människor i din närhet dör, du börjar själv rasa ihop …, säger han.
– Förra veckan, till exempel, förde en läkare upp en liten, liten kamera i min penis för att ta bilder på min urinblåsa. Det hade jag inte skrivit om för tio år sen eftersom sådant inte hände mig då.
Skriver om allt
Att inte skriva om det är inget alternativ, han skriver om allt. Hans familj har vant sig och får läsa innan det går i tryck. Ibland ber de honom stryka något och då gör han det. Som när en av hans systrar bad honom att inte nämna var hon jobbade.
– Hon tyckte att det var pinsamt att hon jobbade där och självklart respekterade jag det, även om jag inte förstod. Jag menar, hon hade inget problem med att jag skrev om den där gången hon sket sig själv i handen men det här …
Även hans 95-åriga pappa, som han alltid har haft en ansträngd relation med, tar plats i boken. Han som aldrig riktigt förstått vad sonen sysslar med och som räknar de tomma stolarna när David Sedaris håller sina välbesökta föredrag. Men nu finns en mer försonande ton.
– Det är okej att ens föräldrar inte vet exakt vad man gör. Han var ingenjör och ända upp i college trodde jag att han var lokförare. Det jämnar ut sig.
Systern tog sitt liv
En annan händelse som präglar Calypso är hans yngsta syster Tiffanys självmord 2013. Även det var en självklarhet att skriva om fast han sållade en del.
– Det fanns detaljer som hade givit läsarna en bättre bild av henne men som jag inte tog med eftersom jag tror att hon inte hade velat det. Dessutom kände inte pappa till dem, och det hade knäckt honom om han hade fått veta.
Blev ingen sista gång
När Tiffany Sedaris dog hade hon länge varit psykiskt sjuk, hon ville inte medicinera och hennes sjukdom gjorde relationerna med familjen svåra. En av essäerna handlar om sista gången David Sedaris såg sin syster – hon hade kommit till en av hans uppläsningar men han såg till att vakterna inte släppte in henne. ”Jag orkar inte nu, jag pratar med henne sen”, tänkte han. Men det blev aldrig något sen.
– Jag tror inte något jag skrivit slagit an så hos mina läsare. Breven jag får … ’Jag fattar att andra dömer dig men jag förstår – min dotter/syster/bror …” Jag känner sån samhörighet med dessa människor.
David Sedaris är i dag mycket framgångsrik – och rik. Han och Hugh Hamrick bor i huvudsak i England men äger ytterligare tolv bostäder, den senaste en lägenhet de just köpt i New York.
Invald i fint sällskap
Nyligen valdes han in i American academy of arts and letters, ett hederssällskap där 250 bildkonstnärer, kompositörer och författare sitter. Det är en ut en in som gäller, någon måste dö för att en annan ska kunna få plats.
– Philp Roth dog och då uppstod en plats för David Sedaris!
– Jag önskar att jag inte brydde mig om såna här saker men jag hade verkligen aldrig kunnat föreställa mig det här. Det betyder enormt mycket.
Men nej, han har inte berättat för pappa.
– Jag vet precis vad han skulle säga. Han skulle berätta om en tjej i hans kyrka som själv givit ut en bok om sin grekiska släkt. ’Se till att de tar in henne’, och om jag skulle svara ’det går inte, det funkar inte så’ skulle han säga: ’struntprat, de tog ju in dig’.