Kärnkraften är alltid atombombens tvilling
Det finns inga rimliga sätt att bygga ut – se på Finland
Kärnkraften föddes 6 augusti 1945. 120 000 människor och en stad som hette Hiroshima förintades.
Tre dagar senare var det hamnstaden Nagasakis tur. 80 000 döda i ruinerna. En avgörande ingrediens i det som åstadkom detta var cirka sex kilo rent plutonium.
Plutonium är en mycket sällsynt mineral och när USA och sedermera Sovjetunionen, England, Frankrike, Kina, Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea skapade sina atombomber insåg man att det säkraste och enklaste sättet att säkerställa tillgång på plutonium var att starta kärnreaktioner i kontrollerade former och bearbeta avfall från långsam kärnklyvning. Enkelt uttryckt: ett kärnkraftverk är en utdragen och i bästa fall kontrollerad atombomb.
För att kamouflera denna militärstrategiska verksamhet kallade man dessa anläggningar kärnkraftverk och pekade på att elproduktion kan ske. Så invigde till exempel den brittiska drottningen 1955 vad som kallades ”världens första kärnkraftverk” vid den hemliga anrikningsanläggningen Sellafield.
Att Manhattanprojektet, som skapade den nya bomben mitt under brinnande krig, inte ens var känt för den amerikanska kongressen är en sak. Men den svenska kärnkraften föddes i samma totala avsaknad av demokratisk insyn. Den hemliga lilla reaktorn i Ågesta skulle vara första steget mot en svensk atombomb.
Själva bombprojektet avbröts men den svenska kärnkraften har istället bidragit till såväl brittiska som ryska atombomber genom att först exportera avfall till Sellafield för att under 1990-talet skicka det till Ryssland. Numera är det tänkt att det inte ska anrikas utan med sitt plutonium stoppas ner i urberget i väntan på att de där 100 000 åren ska glida förbi.
Den globala mängden använt kärnbränsle i tillfälliga förvar är idag 370 000 ton enligt Internationella atomenergiorganet, IAEA. En ständigt stigande siffra. Det blir många djupa och dyra hål i moder jord som ska borras för mänsklighetens eventuella överlevnad.
Att kärnkraften har vuxit genom decennierna ändrar inte att det är kärnvapenländerna med sina domedagsvapen som driver att den måste finnas. Denna militärindustriella koppling mellan tvillingarna kärnvapen och kärnkraft hörs egendomligt nog aldrig i dagens politiska debatt. Varken av motståndare eller de, likt Ulf Kristersson med flera, som faktaresistenta ropar på kärnkraft som en snabb, klimatvänlig och nödvändig fix.
Någon global utbyggnad existerar inte. Det finns 400 reaktorer i 38 länder som, när de inte har stoppats av en eller annan anledning, är i gång. Allt äldre. Allt farligare.
De nyprojekt som finns har eviga förseningar och galopperande kostnader gemensamt. Ta bara det näraliggande finska exemplet ”Framtidens reaktor” Olkiluoto 3, en googlesökning bort.
Bygget startade 2004 och skulle stå klart 2009. I dagarna, 13 år senare, kopplas reaktorn upp mot det finska elnätet. Reaktorbygget är mänsklighetens näst dyraste byggnad: 90 miljarder kronor! Inte undra på att kvartalskapitalister drar öronen åt sig och ropar på statliga garantier.
Men det i grunden viktigaste skälet till att kärnkraften ska bort och världen avrustas från kärnvapen formulerade redan Albert Einstein och Bertrand Russell i det manifest 1955 som startade Pugwash-rörelsen: ”Vi uppmanar, som människor till människor: kom ihåg din mänsklighet, och glöm resten … Om du inte kan det får du räkna med risken att hela världen dör.”
Den sorgligt marginaliserade rörelsen samlar än idag vetenskapsmän runt om i världen som har insett att kärnklyvning inte bara skapar undergångsvapen utan också enorma mängder av för människan giftiga ämnen.
Anden som rymde ur flaskan 6 augusti 1945 måste fångas in och förseglas. Inte bara i 100 000 år utan för evigt.