Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Lill hittade rätt direkt

Carsten Palmær möter Cornelispristagaren

Till höger: Lill Lindfors som Vrål-Amanda  i ”Ryck mej i snöret”, 1964.

När man tittar på gamla klipp med Lill Lindfors så kan det förefalla som om hon – likt en Afrodite ur havets skum - föddes fix, färdig och fullvuxen, tog en mikrofon i handen och stampade i gång nästa låt. Allt som kännetecknar henne som artist i dag verkar ha funnits där från början – rytmen, scennärvaron och inte minst humorn: Slå upp Youtube och se henne misshandla visan om masken Max i ett inslag från Hylands hörna 1963!

Och nu har hon alltså belönats med Cornelisstipendiet – en säregen konstnärlig belöning som Cornelis Vreeswijk utformade i sitt testamente utifrån egna bittra erfarenheter: Den som söker stipendiet ska vara 35 år fyllda och sjunga på svenska. Dessutom får stipendiaten – i likhet med Vreeswijk själv - inte ha tilldelats några statliga eller kommunala stipendier, ett villkor som inte är helt lätt att uppfylla i det blandekonomiska Sverige.

Helst ska stipendiaten också vara lite på dekis. Och där sprack egentligen Lill Lindfors. Hon är lika aktiv på scen som någonsin och förefaller både nykter och samlad när jag träffar henne på Gärdet i Stockholm.

Lill Lindfors slog igenom innan hon fyllt tjugo, upptäcktes och lyftes fram av starka personligheter som Karl Gerhard, Tage Danielsson, Povel Ramel och Owe Thörnqvist. Men någon gång måste hon ha valt att själv bestämma vad som skulle sjungas och hur det skulle klinga. Så jag frågar henne hur gammal hon var när hon tog kommando över sin egen repertoar:

– Fyra år!

Men när man pressar henne på vad som format henne som artist så är det en gymnasieskola hon nämner. Och en lärare i svenska.

Sina tonår tillbringade Lill Lindfors som dagelev på Viggbyholmsskolan, en internatskola i Täby norr om Stockholm. ”Viggan” började som radikal experimentskola i slutet på tjugotalet, men kom med åren också att tjänstgöra som en sorts Lundsberg för odågor – gymnasister som inte platsade i Sigtuna och Solbacka skickades till Viggbyholm som sista instans. På Viggan sa eleverna ”du” till lärarna – otänkbart i statens läroverk. Skolan fostrade konstnärer och envisa individualister: Suzanne Osten, ensamseglaren Sven Yrvind och Jan Guillou är några gamla elever. Och Lill Lindfors:

– Under min gymnasieperiod fick jag verkligen blomma. Vi spelade teater: Jag var häxa i Ingmar Bergmans Trämålning och galen kaptenshustru I Tran av Eugene O’Neill. Jag var med i ett litet jazzband…

Sjöng du i bandet?

– Nä, jag spelade piano med grabbarna. Jag tog lektioner för Rune Öfwerman, lärde mig harmonilära. Lyssnade på MJQ och Art Blakey. Coltrane kunde jag inte spela hemma för då satte vår hund i gång med att yla. Men jag hörde mycket sång också: Anita O’Day, Lambert, Hendricks & Ross, Carmen McRae och Four Freshmen. Och Ray Charles – han var min gud.

Den legendariske svenskläraren Stefan Stenius inspirerade Lillemor Lindfors att läsa Anna Maria Lenngren och Edith Södergran, men också Falstaff, fakir.

– Stefan gav mig en rikedom, en skatt. Lenngren och Södergran – det väckte kvinnostyrkan i mig. Och så läste han dikterna jag skrev på den tiden och gav mig en seriös bedömning.

De första tidningsklippen om Lill Lindfors hittar jag i radannonserna för nattklubben Hamburger Börs 1958. Huvudattraktion på Börsen var stripteasedansösen La Bommie, ryktbar för sin förmåga att rotera de guldfransar hon fäst på bröstvårtorna; hon var så framstående inom sitt yrkesområde att hon kunde få dem att snurra åt olika håll. Hur hamnade artonåriga Lillemor Lindfors på nattklubb?

– Viggbyholmsskolan!

Skolans lärare hade gott om kontakter i nöjesvärlden. Lill Lindfors och hennes kamrat Margareta Persson sjöng kupletter av Beppe Wolgers på Börsen och delade scen med en butter Olle Adolphson:

– Vi tyckte att han var söt och han tyckte att vi var larviga. Margareta och jag tjänade fyrtio kronor per kväll, mycket pengar på den tiden. Gubbar med representationskonto brukade skicka in champagneflaskor till La Bommies loge och hon var snäll, så vi fick smaka.

Sista året i gymnasiet spelade Lillemor Lindfors huvudrollen i Nobborna på Viggbyholmsskolan. Det var en rätt avancerad jazzopera med musik av Lars Werner och text av Sven Richter. Lill Lindfors slog igenom direkt:

– Men jag visste fortfarande inte vad jag skulle bli så jag skrev in mig på Stockholms högskola, läste engelska och teaterhistoria. Så hörde Hagge Geigert av sig och frågade om jag ville vara med i hans revy. Jag tog med mig kursböckerna och reste till Uddevalla. Mycket läst blev det inte.

– Hagge lärde mig att man ska ta kontakt med dem som sitter på första bänk. Man måste bestämma sig för att vara närvarande, medveten om vad det är vi håller på med. Det där har jag bråkat mycket med musikerna om genom åren: Människor är känsliga instrument. Är du på scenen så duger det inte att sitta och kolla om det är någon som du känner i salongen.

Nästa steg – 1961 – var Karl Gerhards sista stora revy, Ursäkta handsken i regi av Tage Danielsson.

– Karl Gerhards kupletter hade lite för många verser för min smak. Men det var en fantastisk skola: Han var sträng med diktionen: ”Publiken ska alltid ha det bästa!”. Med honom var man inte du: ”Vad ser jag! Sitter Lill i scenkläder?”.

– Jag hade en sång i första akten och en i slutet på andra och en timme ledigt emellan så jag hängde med scenkillarna nere i källaren och blev en jäkel på pingis.

Povel Ramels och Beppe Wolgers revy Ryck mig i snöret, en hyllning till revymakaren Emil Norlander, blev ingen succé. Men där fanns flera minnesvärda nummer. Inte minst ett där Lill Lindfors vrider nacken av visan om Amanda Lundbom, en hånfull text från 1909 om en ful och kärlekstörstande gammal ungmö:

”Hon är fyllda trettiofem/men hon ser ut som hundrafem”. Hö hö hö.

Men Lill Lindfors sjunger de punschgubbiga orden med en undertext som om det var Amanda som sjöng om sig själv: sensuell, förbannad och trotsig.

Vems idé var det att Lill skulle sjunga ”Amanda Lundbom”?

– Min!

Javisst. Så klart.

Melodifestivalen med Svante Thuresson, 1966.

Med Owe Thörnqvist gjorde hon två krogshower under tidigt sextiotal. De texter Thörnqvist skrev för Lindfors var aggressiva och spetsiga, långt från tidens flickideal:

– Det var roligt att få så intelligenta låtar som En titt i din spegel och Hey Man (finns på Youtube!).

Lill Lindfors sjöng också en visa som hette Fröken Anderssons vittnesbörd till vilken Owe Thörnqvist lånat melodin från Spansk romans, ett litet övningsstycke för gitarr som Roland Bengtsson brukade spela på radio.

– Senare hörde jag Miriam Makeba sjunga samma melodi på engelska på Berns, med titeln Forbidden games, förbjudna lekar. Den kristne poeten Bo Setterlind tolkade texten och döpte den till Du är den ende:

– Han sa senare att texten handlade om Jesus. Tja, var och en får väl bli salig på sin tro.

Via nordamerikanska jazzmusiker som Charlie Byrd och Stan Getz slog den moderna brasilianska samban igenom på sextiotalet. Den loja, svala sinnligheten var som skapt för Lill Lindfors:

– Jag tycker inte om dej skrevs ursprungligen i ett helt annat tempo – här nynnar hon en marschliknande foxtrot – men vi gjorde den som bossa nova. Jocke Johansson, som skrev musiken, tyckte inte om det.

1967 kom båda låtarna med på LP:n Du är den ende – nyss återutgiven på vinyl – och under de femtio år som gått har Lill Lindfors varit både vinnare och värdinna i Eurovisonsschlager-sammanhang, gjort oräkneliga shower, drivit privatteater vid Karlaplan och spelat teater, både musikal och rena talroller.

– Jag har alltid haft ”lätt för mig”, vilket har gjort att jag blivit ganska lat. Jag borde ha utbildat mig mera, men jag har varit dålig på att finstämma mitt instrument. Jag borde ha lärt mig att skriva egna arrangemang i stället för att nynna för musikerna hur det ska låta. Och ägnat något år att gå på teaterskola i New York.

– Jag kan inte briljera med en fantastisk sångröst, men jag kan handskas med
materialet på mitt eget sätt.

Kanske är det ytterligare någonting som hör till arvet från Viggbyholmsskolan: Lill Lindfors är mycket intresserad av pedagogik och orolig för de estetiska ämnenas framtid i skolan. Konst, musik och teater är mer än underhållning:

– Alla behöver vi ett andningsutrymme för glädje och sorg. De som inte vill att estetiska ämnen ska vara obligatoriska, de har inte fattat mänsklighetens behov och funktion. Vår förmåga att uppleva utsatthet och hålla igång
våra känslor, det är saker som måste tränas. Du är tvungen att hämta från dig själv hur det känns att bli utsatt för mobbning, även om det är en roll du spelar på scenen.