Pratpoddarna kommer inte att försvinna
Hanna Olsson om vännerna i hörlurarna och främlingar på uteserveringar
Det är svårt att missa alla kompisgäng på uteserveringar, människor i förtroliga samtal på bryggor och familjepicknickar som jag passerar på min promenad.
Även om jag valt hur jag vill leva, blir mitt undvikande av stora grupper aldrig så tydligt som på sommaren. Jag umgås helst med folk en och en och är därför den som hastar förbi allt det där i svettiga hörlurar (de är fantastiska förutom när det är över 25 grader och börjar glida av öronen).
Trots poddarnas sommaruppehåll hinner jag få i mig säkert åtta timmar per vecka. När folk frågar mig hur jag hinner lyssna på så många brukar jag svara att det är sällskap, det är att umgås utan att egentligen umgås.
Jag skurar handfatet och hör Fredrik Wikingsson berätta (ännu en) obskyr anekdot om en bortglömd sportstjärna, jag gör en macka med Kakan Hermanssons stora entusiasm för solskyddsfaktor i lurarna och lyssnar sedan på ett udda vetenskapligt resonemang som Sigge Eklund läst i valfritt amerikanskt magasin.
Jag känner dem. Jag vet allt om Amanda Schulmans diagnoser, Emma Unckels doftpreferenser och Anna Mannheimers stora skräck inför en föreställning.
De berättar för mig om det varje vecka, mellan tafatta sponsormeddelanden, oproducerade utläggningar som man inte minns efteråt och sina vanliga små ljudtics som jag tror att bara jag märker.
Pratpoddarna kommer aldrig att dö, just därför att de är relationer. De är skvalradio och samtal jag inte behöver delta i över huvud taget. Pratpoddarna fungerar som kravlösa relationer där jag inte gör något mer än att då och då gå på att köpa någon vara som har sponsrat podden.
De svettiga lurarna kan vara ett sätt att skärma av världen, eller fånga den.