Dvoráks ”Rusalka” en helgjuten sjöjungfru

Lennart Bromander

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2012-09-24

Mångbottnad och suggestiv opera har nått Göteborg

helskärm

Det tog lång tid för Dvoráks främsta opera Rusalka att bli etablerad utanför tonsättarens tjeckiska hemland. Först framåt 1990-talet började den bli ett ­regelbundet inslag i den internationella repertoaren. Svensk urpremiär fick den inte förrän i Umeå 2006, och nu har denna mång­bottnade och suggestiva opera nått Göteborg. Stockholm väntar fortfarande på sin första Rusalka.

På Göteborgsoperan har David Radok och Lars-Åke Thessman placerat den vid tiden för verkets tillkomst, förra sekelskiftet. Thessmans som alltid svidande sköna scenografi är gråtonad med ett par fönster, dörrar och några knippen vasstrån som dominerande element. En taklampa tjänar som den måne Rusalka så innerligt ­besjunger. Vilhelm Hammershøis lätt kusliga interiörer har varit en påtaglig inspiration.

Det finns många undertexter i denna böhmiska variant av sagan om den lilla sjöjungfrun, en misslyckad klassresa, den oöverbryggbara klyftan mellan natur och civilisation, eller världen som en dunkel skog av symboler likt den i Debussys samtida Pelléas och Mélisan­­de. David Radok håller fast vid mång­tydigheten men den sekelskiftstida inramningen skapar freudianska ­vibrationer.

Titelrollen gestaltas liksom i Umeå av Elisabet Strid, och hon är strålande bra. Rusalkas inten­siva inre längtan brinner inte bara i hennes vackert färgrika och ­expansiva sopran utan också i det starka stumma agerandet. ­Prinsens parti är vokalt knepigt och kräver en tenor med både ­dramatiskt löd, lyrisk vekhet och stor säkerhet i höjdtonerna. Göteborg har lyckats engagera en öster­rikisk tenor på stark frammarsch i operavärlden, Nicolai Shukoff, som briljant klarar alla tekniska fallgropar och ger sin sjöjungfru värdigt vokalt motspel.

helskärm

Häxan Ježibaba är i Susanne ­Resmarks svartklädda gestalt en stram och barsk hushållerska, en obarmhärtig dam med dunkla krafter. Övertygar gör också Annalena Perssons furstinna, den kvinna som  tar prinsen från Rusalka och Anders Lorentzson som ­Rusalkas fadersgestalt, vatten­anden. Operaorkestern spelar slankt och klart under Olaf ­Henzolds säkra ledning.

Rusalka är Göteborgsoperans tredje premiär för 2012 och för tredje gången handlar det om en absolut hel­gjuten föreställning.